De första som anlände till Stadsbiblioteket för att möta Katarina Kieri i går morse, var klass 8C som är Christinaskolans musik-klass. Senare fick också de övriga tre åttondeklasserna på skolan höra henne berätta om hur hon blev författare och hur en skrivarprocess fortskrider.
Igenkänning
De 16 eleverna från musikklassen lyssnade intresserat när Katarina Kieri berättade hur hon som tonåring började skriva dikter för sin egen skull, på samma sätt som de själva förhåller sig till musiken.
Osäkerhet om vägvalen efter grundskolan kände de också igen – att vara musiker eller författare är inte som att gå till arbetsförmedlingen och söka ett jobb utan något man väljer. Försörjningsmöjligheterna varierar men är oftast små.
– Jag gick en tvåårig musiklinje i Skellefteå men insåg att jag inte ville fortsätta med musik. Efter något år kände jag mig stressad över att inte veta vad jag ville, så jag utbildade mig till fritidspedagog.
– Att få jobb som det var lätt och allt var bra på arbetsplatsen, men jag kände att det inte var rätt för mig.
– Jag längtade till fredag hela veckan och insåg att jag inte ville leva mitt liv så, sa Katarina Kieri.
Hon beskrev det som ”en hälsning från det förflutna” när hon en sommar kom på att hon skulle söka till en veckolång skrivarkurs på folkhögskola.
– Då kände jag direkt att jag hamnat rätt. Jag var 25 år, jobbade heltid och hade två barn. I ett och ett halvt år skrev jag på tisdagskvällar som var min enda lediga tid.
– Till sist hade jag så många dikter att jag tänkte att det räcker till en bok.
Katarina Kieri beskrev hur hon skickade in sina dikter till flera förlag och från ett av dem kom så småningom ett positivt svar.
Början på berättelsen om Elias kom till Katarina Kieri i en dröm som stannat i minnet när hon vaknade efter en middagslur på Mjölkudden i Luleå där hon då bodde.
– I drömmen fanns en tystnad som jag kände igen. Det kan bli tyst på ett speciellt sätt om det finns något jobbigt som ingen vill prata om. När jag börjat skriva började jag drömma den fortsatta handlingen i vaket tillstånd.
– Det var som att åka på en resa, utom en period när allt kändes uselt. Då lät jag texten vila och när jag sedan tittade på den igen tänkte jag att det inte alls var så dåligt.
– Men jag har ju aldrig varit en 16-årig kille och funderade mycket på hur jag skulle kunna skriva i jag-form, sa Katarina Kieri.
Flitigt lånad
Problemet löste sig när hon kom på att det är känslorna som gör oss till människor, inte ålder eller kön eller i vilken del av världen man bor. Boken blev klar på ett år.
Sedan tio år tillbaka är Katarina Kieri författare på heltid. ”Dansar Elias? Nej!” kom ut för tio år sedan och den är hennes mest lästa bok hos biblioteken i landet, utlånad 1500 gånger.
– Eftersom Sverige är ett så litet land är det svårt, ja nästan omöjligt, att försörja sig på att skriva böcker ens om de översätts.
– Utan statliga stipendier skulle det inte gå för författare, översättare och illustratörer. Dessutom föreläser jag, håller kurser, och skriver tidningstexter, sa Katarina Kieri.
Flerfaldigt prisad
Under de 20 år som gått sedan debuten har hon gett ut 15 böcker: diktsamlingar, barn- och ungdomsböcker, vuxenromaner. Förutom Augustpriset för bästa ungdomsbok 2004 för ”Dansar Elias? Nej!” har hon fått flera andra utmärkelser. Senast Astrid Lindgren-priset och Norrbottensakademiens SKUM-pris 2012.
Nu är Katarina Kieri aktuell med ungdomsboken ”Mellan dig och mig”.
Samarrangemang
Författarmötet är ett samarbete mellan skolans kultursamordnare, Christinaskolan och Stadsbiblioteket i Piteå.
– Kultursamordnaren betalar, biblioteket arrangerar. Vi hoppas kunna fortsätta, säger barnbibliotekarie Åsa Wilén.
Mica Engström i klass 8C var en av dem som gillade att lyssna på Katarina Kieri.
– Att få reda på hur böcker blir till och hur en författare kommer på idéer var intressant. Själv skriver jag mycket i skolan, sa hon efteråt.