"Däntjusia råtfamiljän". Häftet liknade skolans händelseböcker och han hade fått det av sin mamma för att rita i.
- Sedan dess har jag ständigt ritat serier. Min dagmammas son var sex år äldre än jag och han inspirerade mig. Min kusin är också intresserad av serier och han gjorde egna serietidningar. Det började jag med på allvar när jag var 13-14 år, mest för att få dem recenserade i Bild och Bubbla.
Mats Jonsson fick som han ville och recenserades i Sveriges största och äldsta seriösa kulturtidskrift om alternativa tecknade serier, som ges ut av den ideella föreningen Seriefrämjandet. Recensenten utfärdade kalkonvarning.
- Jag ville så gärna rita serier men hade inget att berätta om. Inte förrän jag upptäckte tidskriften Galago fick jag en uppenbarelse. Där finns alla svenska tecknare med en vuxen publik samlade och för mig var deras serier som att att läsa en bok eller se på en film.
- Särskilt Gunnar Lundkvist inspirerade mig till att hitta något eget. Han ritade ganska fult om en deprimerad katt, men han blev publicerad och fick ge ut böcker för att han var originell. Då började jag teckna serien om mitt trista liv som tonåring i Kramfors.
En sanndröm
När Mats Jonssons pappa, som även han sågat sonens tidigare försök med hänvisning till att de var alltför konventionella, skrattade så att saliven sprutade och fläckade ner originalmanuset, förstod författaren att självbiografier var hans grej. Han fick bra kritik i Bild & Bubbla och under gymnasietiden blev han för första gången publicerad i Galago.- Känslan kan liknas vid ett garageband som får skivkontrakt. Utan den publiceringen hade jag nog slutat rita serier, för jag hade andra intressen också. Tjejer till exempel, sa Mats Jonsson och berättade om en av dem för Ordmåns publik:
- För 15 år sedan var jag en kärlekskrank 19-åring. Ett halvår efter att jag träffat en Piteå-tjej på Hultsfredsfestivalen, fick jag för mig att åka och hälsa på henne. Jag väntade på henne i Strömbackaskolans korridor och när hon kom ut från klassrummet ville hon inte ens prata med mig. Det var bara att ta bussen till Arvidsjaur och morfar som gjorde plättar åt mig.
Ett gungfly
Den berättelsen finns med i hans första bok "Unga norrlänningar" (1998) som handlade om olycklig kärlek. "Hey Princess" (2002) handlar om uteliv i Stockholm under andra halvan av 90-talet och är mer lik en roman och har en mer positiv grundton.- En del av mina fans såg den som en ny generationsroman i stil med "Jack" och trodde att de kände mig för att de läst mina serier.
"Pojken i skogen" som kom 2005 handlar om Mats Jonssons barndom och är den bok han blivit mest känd för.
Mats Jonsson är numera redaktör och ansvarig utgivare för Galago (som ägs av Ordfront Förlag AB), samt har börjat skriva fler och fler texter som han framför från scenen. På ett eller annat sätt har de anknytning till hans tecknade bildserier.
Under lång tid var det så självklart för Mats Jonsson att skriva självbiografiskt att han inte såg några problem alls med att lämna ut sig själv.
- Största problemet är att man lämnar ut andra. Det känns som att gå på ett gungfly. Jag har ingen förklaring till varför, det är bara något jag måste göra mot bättre vetande.
- För att jag ska kunna se mig själv i spegeln är jag alltid hårdast mot mig själv. Det är ett konstnärligt försvar, men naturligtvis inte ett etiskt.