För elfte året i rad arrangeras dokumentärfilmsdagen i Piteå, ett arv efter journalisten Eric Forsgren. Förra året delades det sista dokumentärfilmspriset från Forsgrens donation ut - i år tar arrangörerna traditionen vidare genom dokumentärfilmsvisningar i Piteå och Luleå och en workshop i dokumentärt berättande för studenter vid LTU. Dokumentärfilmsdagen är fortfarande kronan i verket, och dragplåstret är Tom Alandh som dessutom var den första att få ta emot dokumentärfilmspriset.
Med sina femtio år i branschen och med över 100 dokumentärfilmer bakom sig är det lätt att tro att Tom Alandh är en dokumentärfilmare. Det är däremot en etikett han har svårt att sätta på sig själv.
– Jag är en journalist som gör dokumentärfilmer, men jag är ingen dokumentärfilmare. Jag kan inte filma, jag kan inte klippa, jag kan inte ljudlägga. Ställa frågor och berätta, det kan jag däremot, säger han innan sin föreläsning på dokumentärfilmsdagens lördagseftermiddag.
Det är kanske inte så många som håller med honom. Hans röst känns igen från flera uppmärksammade dokumentärer.
– Men jag skulle inte säga att det är någon specifik som fastnat extra mycket, jag minns varenda film jag spelat in. Kenneth Viken som satt i fängelse halva sitt liv, Pia Sjögren, Monica Zetterlund, Cornelis, Martina såklart... jag kommer ihåg i stort sett allt.
För dokumentärfilmsdagens publik berättar han om sitt arbete tillsammans med klipparen Heleen Rebel, som han arbetat med sedan många år tillbaka. Arbetskamraterna är aktuella med en dokumentärserie om Leif Silbersky som har premiär på SVT på tisdag. Dessutom tillägnades Alandh nyligen Jolo-priset för sitt dokumentära berättande.
– Jag som inte skriver annat än speakertexter och krönikor i GP tills jag fick sparken, jag trodde inte jag fanns i närheten av ett sådant pris.
Tillsammans visar de ett axplock av sina produktioner, hur de fått tänka och tänka om, utmaningar som uppstått i klipprummet och hur man berättar en historia. Vi får bland annat se scener från dokumentärerna om Martina, kvinnan Tom Alandh följt i 45 år, som beskriver vardagen med Downs syndrom. Tittarna tas också med till Balder, mötesplatsen för personer med psykisk ohälsa.
– Vi arbetar mycket med små, vardagliga berättelser som bygger en hel historia, säger Heleen Rebel.