Planen var att få sig själv att vilja sluta röka, eller åtminstone möta upp rökningens skadeverkningar.
– Jag tänkte att om jag börjar göra någonting som är snällt mot sig själv, så neutraliserar jag, då kan jag få vara lite ond mot mig själv, det är ett nollsummespel.
Men det är väl att motivera sig till att fortsätta röka?
– Ja, skratt, det är lite dubbelt.
Han har sprungit ”oskolat” och enligt minsta motståndets lag, högst 2,1 kilometer åt gången. 12-14 minuter tar varje tur.
– Då får man en reality-check. Lungorna är det som tar stryk först av rökningen. Flåset. Varje gång jag mikrojoggade tänkte jag ”fan, jag måste sluta röka”.
Samtidigt hade han ett behov av att skriva om det som pågick i hans liv, men han satte en ram.
– Jag fick bara skriva om joggingrundan, vad som pågick i kroppen, den omgivande miljön och även det som pågick i mitt huvud eller om jag lyssnade på musik eller en podd i lurarna.
Karl Fredrik Mattsson spelade hockey när han var barn och var en bra löpare under högstadietiden. I vuxenlivet har motionerandet hamnat på paus. Att springa är att stå ut med att ha tråkigt och att börja mikrojogga var att komma till ”tristessens epicentrum”, menar han, men håller gärna fram det positiva.
– Det är ett bra sätt att ”re-setta” hjärnan. Om du är på dåligt humör eller har problem som skaver, stick ut och spring. Man tänker klarare och löser problem under rundorna. Man nyktrar till.
Under ett år (2018-2019) får vi följa honom, ofta på Södermalm eller gotländska Furillen. Flera löprundor utspelar sig i gamla hemstaden Piteå, bland annat minns han hur en av hans noveller blev iskallt refuserade av PT, där han sommarjobbade som vaktmästare i tonåren.
Livet sipprade in i texterna. Karl Fredrik Mattsson upplevde ett riktigt skitår, både på ett privat och ett professionellt sätt. Hans mamma gick bort och som frilansande i reklambranschen var det ont om jobb. Det gav dock bränsle åt skrivandet. Ofta satt han i eftersvettningarna och skrev ner sina tankar.
– Det var tillfredställande, som att skriva dagbok, men ändå inte.
– Vissa saker känns obekväma. Det kan handla om relationer inom ens familj, till exempel.
Insprängt finns fristående texter med rubriker som ”Motion som härskarmetod” och ”Det är tufft att röka”. Allvaret kommer också in.
– Man ser på sina barn, man tar en cigarett, det går inte ihop i huvudet. Det finns flera episoder i boken när min yngsta dotter önskar sig på födelsedagen att jag ska sluta röka, det är hennes nummer ett-present. Det är många tankar kring varför man gör det här mot sig själv, när man är logisk i de flesta andra aspekterna av livet.
Efter bokprojektet har mikrojoggandet blivit en livsstil som tar bort en rastlöshet.
– Jag mår bättre på många sätt. Man blir piggare och smartare. Man får en ”edge” och vaknar till.
Nu ska boken ut. Vad vill du med den?
– Jag hoppas att den ska inspirera folk att tycka om sig själva, trots att de inte är perfekta. Jag vill också att man ser den som ett debattinlägg i den här hälsohetsen där allt måste vara hundra procent. Man måste sporta hela tiden, ha snygg kropp … Jag hatar den grejen.
Hur går det med rökningen då?
– Just nu är jag rökfri. Jag ska inte säga för mycket och ”jinxa”, men joggningen hjälper ju till.