Författarrösten som hörs från Norrbotten handlar inte om enskilda namn, utan om karga landskap, midnattssol, utsatthet och litenhet.
I diktform har författaren Bengt Pohjanen beskrivit sitt ursprung så här: "Jag är född utan språk/stumt navlad/av en språklös barnmorska/Jag är uppväxt vid gränsen/i korseld mellan två språk/som piskat min tunga/till stumhet/Jag är uppfödd/med krav på redlighet/språk och nationalitet."
Bevara språk
När Bengt Pohjanen skriver att han är "uppväxt vid gränsen / i korseld mellan två språk" är det just gränsen mellan Sverige och Finland han menar. Att gå över gränsen är att hamna i en kulturkrock och för den tvåspråkige kan situationen bli förvirrande: Vilket språk är modersmålet? En fråga som uppenbarat sig tydligt i litteraturen från Tornedalen.Minoritetsspråk har alltid varit kännetecknande för Norrbotten. Den litteratur som ges ut i länet handlar till stor del om att bevara språk och dialekter som inte är utbredda. Landstinget division kultur backar ofta upp litterär utgivning. Syftet är att språken aldrig får dö ut.
Mona Mörtlunds första barnbok "Moron, moron ostaks poron?" kom 1986 och var ett samarbete med Socialstyrelsen och länsskolnämnden i Norrbotten.
Mörtlund, som kommer från Kangos, fick tillsammans med kollegan Monica Johansson i uppdrag att åka runt i Tornedalen och samla in ramsor, lekar, sånger, sagor och gåtor på meänkieli (tornedalsfinska) och sedan överföra dem till skrift. Attityden till meänkieli var i Tornedalen väldigt negativ under den här tiden, berättar hon.
- Men boken blev ganska viktig i den tornedalska språkutvecklingen. Syftet var att ge barnen berättelser som hade handlingen förlagd till den egna bygden. Innan fanns få berättelser som barnen kunde identifiera sig med.
Norrbottnisk litteratur saknar en huvudfåra, tycker Mona Mörtlund, men det behöver inte vara en nackdel.
Poesin är kärnan
- Vi har många olika röster och språk i länet. Litteratur kan se ut på många olika sätt. En novell på två sidor kan betyda lika mycket som en roman på 700 sidor.Mona Mörtlund har gått från skrivbordslådan till publicering. För närvarande är det dramatik hon skriver, även om hon upplever poesin som kärnan.
- Dikten bärs fram av de få orden. Man får en språklig medvetenhet. Dikten bottnar så djupt inom en själv, säger hon.
Poesin erbjuder genvägar förbi beskrivningar av det typiskt norrbottniska. En prosaist som förankrar sin berättelse i vardagen blir indirekt skyldig till att beskriva omgivningen. Stämningen. Klimatet. Personerna och kulturen.
I sådana beskrivningar kommer Norrbotten in. Det är också därför de flesta litterära bilderna av Norrbotten finns i prosan.
Tre poler
Poeter ser sin chans att genom poesin undkomma det provinsiella. Det menar Kerstin Wixe, radioproducent, vid Sveriges radio Norrbotten. Hon har jobbat med radio och litteratur i över 20 år. Genom program för P1:s kulturredaktion har hon gjort författarintervjuer och porträtt.Hennes arbetsrum på Sveriges radio är från golv till tak täckt av bokhyllor fyllda med böcker och cd-skivor. På skrivbordet ligger anteckningsblock och travar med böcker.
För Kerstin Wixe är namn som Eyvind Johnson, Folke Isaksson, Gunnar Kieri och Bengt Pohjanen synonyma med norrbottnisk litteratur. Stina Aronson nämner hon också som en skildrare av landskapet, även fast Aronson egentligen kom från Uppland. Under den tid Aronson var bosatt i Norrbotten skrev hon sitt livsverk "Hitom himlen" som är en samling ödemarksberättelser från Tornedalen.
Kerstin Wixe är inflyttad norrbottning. Efter 35 år i länet har hon stor koll på vad som har skrivits. Hon talar om tre poler som den norrbottniska litteraturen utgörs av: Tornedalen, den samiska litteraturen och en berättelse om arbetarklassen. De flesta skildringar är enligt Kerstin Wixe skrivna i ett underklassperspektiv.
- Författarna identifierar sig definitivt inte med överklassen, utan med folket som alltid funnits här: Arbetarna.
Flera språk
Mona Mörtlund delar den uppfattningen.- I litteraturen från Västerbotten är tyngden och tonen utmärkande. I Norrbotten kan jag känna de olika rösterna och det beror på att Norrbotten inte är homogent. Vi har flera olika språk, säger hon.
Inom samiskan finns tre olika dialekter: Nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska varav den sistnämnda är utdöende. I Tornedalen finns finskan och meänkieli. Och svenskan, naturligtvis.
Kerstin Wixe tror att en skribent alltid präglas av sitt landskap. Inom den samiska lyriken tar naturen stor plats.
- Naturen är vacker i den samiska poesin, den är nära. Den är Gud, höll jag på att säga.
I poesiantologin "Nio" beskriver den samiska poeten Stina Inga sina hemtrakter: "Ser dig i vintersnö / Bältet med knivar / Hängandes över höften /Yrsnö / Ser dig under vårsol / på en skare så hård / att inga spår blir / kvar / Ser dig /Försvinna.
Fotnot: Bengt Pohjanens dikt "Jag är född utan språk" är tidigare publicerad i Vår Lösen, 1973 nummer tre. Stina Ingas dikt är tagen ur poesiantologin "Nio".