Ja, förväntningarna är väl alltid höga inför en spelning i staden hälften av valfritt band kommer ifrån och 5 mil från staden den andra halvan är hemmahörande. När en dessutom har den smått historiska spelningen från Kulturens hus i julas färskt i minnet blir de inte precis lägre. Sedan dess har Movits släppt andra halvan av albumet V (ja, de följer den omåttligt töntiga trenden att halvera album i två släpp) och det ska erkännas att det för mig är tämligen outforskad mark. "Pengar" och "Sodavatten" rullar däremot fint, inte minst "Självantänd" (det måste få ses som ännu märkligare att ha med en singel från 2016 i ett album 2019).
Med sig har Movits piteåbördige Petter Olofsson. Han har varit en del i konstellationen ett tag nu men oklart om han numera är en stående medlem eller inte. Oavsett gör han ett bra jobb på bas, för att inte tala om Joakim Nilsson som liksom alltid ger Movits det sound som är deras. Och det ska sägas att Movits finess ligger i detaljerna; stämman i ordet "självantänd", en avslutande saxton, gör att det inte låter hur som helst eller känns hur som helst.
Publiken är i vanlig ordning helt sjuk i huvudet – i positiv och negativ bemärkelse – men liksom jag blir den lite uttråkad mot slutet. Kanske är det för att "Nah nah nah!", "Limousin", där Simon Trabelsi (jag tror det är han, helt ärligt har jag just då fullt sjå med att hålla mig och kameran vid liv i publiken) gästar i Maskinens ställe, och "Halvvägs" redan är avverkade. Någonting är det i alla fall som får publiken att glesna, det kan också vara att Movits inte är lika on fire som de brukar. Det är dock viktigt att poängtera att deras lägstanivå är hög – man dansar alltid till Movits, så är det. Vid "Dansa i regnet" går det defintivt inte att hålla sig.