När Casimir Djuric i början av april kom till Piteå-Tidningen för att hänga de 40 målningar som ingår i Piteåmålningen, underströk han att projektet som helhet var Pitebornas ide:
- Det finns gott om megalomaner här uppe! förklarade han sin inblandning i något han från början var negativ till men som sedan dess påverkat hans eget konstnärskap på ett sätt han beskriver som positivt.
Löpande färgband
Casimir Djuric lyckades dessutom få omdömet om norrbottningar i allmänhet och Pitebor i synnerhet att låta som något positivt, trots att megalomani närmast är att förknippa med storhetsvansinne.- När jag hörde att människorna bakom festivalen Piteå Dansar och Ler ville samla så många konstnärer för att måla, var min första reaktion att längden är ingen kvalitet i konsten.
Ändå åtog han sig uppdraget att samla konstnärer ur olika generationer, med olika temperament, i olika stadier av kändisskap och nivåer på sitt konstnärskap.
- Det gick mycket lättare än att hitta motivet, trots att folk som i vanliga fall är ensamvargar skulle jobba tillsammans under tidspress och på samma plats.
- Konstnärerna bodde på Fåröns semesterhem och var mycket disciplinerade hela tiden. Alla började måla klockan två på natten den 29 juli och färgerna serverades på en vagn som rullades fram till de i naturen utspridda konstnärerna, som en löpande-band-buffe, minns Casimir Djuric.
Givande möten
I den broschyr som PT tagit fram inför den nu pågående utställningen, har han och de andra konstnärerna besvarat frågor om hur de minns projektet Piteåmålningen så här i efterhand. Ett omdöme som återkommer är att den natten och morgonen var magisk. Casimir Djuric är heller inte ensam om att ha påverkats positivt av den i sitt fortsatta konstnärskap. Projektet avslutades med en tavelföreställning, då alla de stora dukarna på 180 gånger 120 centimeter intog Christinasalens scen.- Flera projekt som jag har gjort sedan dess är inspirerade av Piteåmålningen, bland annat under kulturhuvudstadsåret, milleniumfirandet och Vattenfestivalen.
När Casimir Djuric hängt målningarna i PT-huset kunde han konstatera att tiden har bekräftat dem:
- De flesta har jag inte sett på 16 år. Nu har jag fått rätt distans till dem, det är som att återkomma till en bok som gett avtryck.
Tv-dokumentär
Casimir Djuric tyckte från början att platsen för utställningen är otymplig, men att det är bra att Piteåmålningen visas igen i sin helhet just i PT-huset.- Nu när dukarna hänger överallt känns det rätt. Utställningen blev älskad på en gång här.
Det blev den för övrigt även 1990. I det regionala nyhetsprogrammet på totalt fem minuter ägnades två åt Kuwaitkriget och tre åt Piteåmålningen, så nog kan man säga att händelsen hade dignitet. Sedan visade SVT även en dokumentär om det hela.
- Ändå sa alla från början, inklusive jag själv, att det här kommer aldrig att gå.
Casimir Djuric behövde ett par dagar för att få upp de 41 dukarna i foajen, arbetsrum och korridorer. De hänger kvar till och med maj månad.