Maktens höga pris

I och med att Eva Franchell skrev boken "Väninnan: rapport från Rosenbad" som kom ut på Bonniers förlag tidigare i år, lämnade hon det politiskt aktiva livet och återvände till Aftonbladet där hon arbetade under hela 1980-talet.
- Jag skriver ledare nu och det känns skönt att ha lämnat regeringskansliet. Jag trivdes, för jag hade världens roligaste jobb där. Samtidigt tyckte jag att priset, att avstå från familjen så mycket som jag gjorde, inte var värt det. Och Anna fick betala ett ännu högre pris, det högsta.
Lust och strid
Eva Franchell konstaterade med väl valda exempel ur boken och verkligheten att hela den yttersta makten präglas av rädsla. Hon sa att hon fått bekräftelse av andra som arbetat i samma miljö, om att det hon beskriver inte är något som enbart hon själv uppfattat.
- Kampen om makt är lustfylld i början. Sedan börjar misstänksamheten sprida sig, inte bara inom det egna partiet utan också nationellt och internationellt.
- Man måste bevaka varandra och sin position. Sakfrågor blandas med maktfrågor och det leder till strider som gör det svårt att behålla fokus på jobbet.
Skönmålning
Ibland fick hon hjälpa Anna Lindh med det, särskilt efter miljöombytet till UD.
- Vi påminde varandra om andra värden i livet. Anna var en mycket bildad person och en internationellt ansedd förhandlare, så hon erövrade departementet med tiden. Men det är skillnad på maktutövande och ledarskap. Anna Lindh är det bästa exempel jag har på hur man kan överleva i politiken och ändå behålla sin själ, sa Eva Franchell.
Underförstått i motsats till vissa andra - till exempel Björn Rosengren och Göran Persson. Detta sa hon inte rent ut, men deras beteende och hur det påverkade arbetsmiljön sammanfattade hon så här:
- Anna hade ett komplicerat förhållande till statsrådsberedningen, men det har skönmålats efter hennes död.
Eva Franchell berättade om häpnadsväckande saker som Anna Lindh gjorde, till exempel att hon tog sig tid att i två dagar går runt och hälsa på samtliga 1600 anställda på UD efter flytten dit.
- Hon var medmänsklig. Hennes överlevnadsstrategi och styrka var att alltid vara fullständigt närvarande när vi arbetade.
Enligt Eva Franchell utvecklades förhållandet mellan henne och Anna Lindh från chef-anställd till vänskap.
- Jag var den enda som följde med henne från miljödepartementet och vi blev två om kulturchocken. På UD blev vi goda vänner.
Eva Franchell påpekade att Anna Lindh kunde maktspelet och spelade med:
- Hon var fullblodspolitiker. Hon hade koll på motståndarna, bytte allianser och ägnade sig åt positionerande genom att avskeda människor hon inte gillade.
Kvitto på jobbet
Trots sitt tidigare arbete som journalist hade Eva Franchell inte förstått hur viktiga medierna är för politikerna.
- Mediabevakningen blev kvittot på att man gjort ett bra jobb. När jag fattade det såg jag till att Anna citerades i Financial Times. Efter det kom de svenska journalisterna också.
Även sedan allt tog slut onsdagen den tionde september 2003, är mediernas bild av Anna Lind något som Eva Franchell tänkt på:
- Hon var en allvarlig människa som ville genomföra bra saker. En internationell förhandlare av rang som blev förminskad till en ständigt leende kvinna med ena foten i stekpannan.
Eva Franchell, som var huvudvittne vid de tre påföljande rättegångarna, beskriver den tiden som om hon levde i karantän i flera år.
- Ingen i regeringskansliet ringde mig under alla år. En gång när Göran Persson inte längre var statsminister, frågade jag honom varför. Han svarade: "Vem skulle ha ringt dig menar du?".