Majgull Axelsson gjorde noggranna efterforskningar samtidigt som hon skrev "Jag heter inte Miriam". Ett arbetssätt hon vanligen använder sig av. För en stor publikskara hos Kafé å läs berättade hon inledningsvis om hur bokens huvudperson tog gestalt.
På en Valborgsfest 2011 började hon och en annan kvinna från Småland prata om den varböld i Jönköpings historia som kallas tattarkravallerna.
– Det är orättvist, för romerna var offer för majoritetsbefolkningens hat och illvilja. Redan 1963 när jag som 16-åring hörde talas om kravallerna första gången, hade jag svårt att förstå att Jönköpingborna kunde bete sig så bara tre år efter andra världskriget. Att de inte kunde se vem de liknade, sa Majgull Axelsson.
Vanföreställningar
Samtalet med kvinnan ledde till att hon kom i kontakt med en man som visste en del om vad som hänt och han visade henne runt på platsen. Romerna bodde i östra delen av staden som var fattigast och hade sämst bostäder på 40-talet.
– När vi gått runt där gick jag till den västra delen, de rikas område. Vid kyrkan såg jag ett stort hus från 1880-talet och sa till mig själv: "Det var där hon bodde".
– Då hade jag en figur. Men jag visste inte vad hon hette, bara att hon inte hette Miriam. Jag visste att hon upplevt kravallerna och att de skrämde henne. Och att hon anade att "tattarna" var romer.
Majgull Axelsson sa att hon tidigare i sitt liv läst allt som finns översatt till svenska om nazismen och andra världskriget, därför att hon velat förstå vad som egentligen hände. Ändå hade hon ingen aning om vad romerna faktiskt råkade ut för.
– Jag var tvungen att ta reda på det och åkte till döds- och arbetslägren. Jag läste massor med material och det visade sig att jag hade vanföreställningar om hur det egentligen var i mördarfabriken Auschwitz-Birkenau och kvinnolägret Ravensbrück. Det var inte så tyst som jag trodde, sa Majgull Axelsson.
Byter identitet
Den romska artisten och aktivisten Hans Caldaras hjälpte henne med ett passande namn till romanfiguren.
– Först frågade jag honom om det var möjligt för en rom att bara lämna sin identitet. Han blev inte förolämpad utan sa att han känner flera som gjort det.
– Sedan frågade jag vad en sådan kvinnlig person skulle kunna heta och han sa "Malika". Det betyder kejsarinna och det tyckte jag passade bra, sa Majgull Axelsson.
Eftersom romerna var lägst ner i rangordning även i koncentrationslägren – precis som de alltid varit och än i dag är i hela Europa – låter hon den romska flickan Malika byta identitet till judiska Miriam i boken, för att överleva.
Det gör också att hon till sist kan komma in i Sverige med de vita bussarna – romer fick inget inresetillstånd. I Sverige togs judarna emot med öppna armar och stor välvilja och romanens starka karaktär bevarar instinktivt sin hemlighet hela livet, fram till sin 85-årsdag.
Familjehemlighet
Den födelsedagspresent familjen ger henne, får henne att uttala orden som är bokens titel. Då tror de andra att Miriam börjar bli senil, men så småningom avslöjar hon sin hemlighet för 25-åriga barnbarnet Camilla.
– Camilla betyder medkänsla eller barmhärtighet och det är ingen tillfällighet att att Malika börjar berätta för sitt barnbarn istället för sin son, sa Majgull Axelsson.
Hon tillade att hon själv har erfarenhet av att det är lättare att hoppa över en generation när det handlar om att tala om allvarliga saker. Därefter delgav hon publiken en egen familjehemlighet som hennes farmor berättat om för henne och som ingen annan i släkten visste om förrän hon förmedlade den vidare.
Ondskans namn
Majgull Axelsson gick också igenom en hel del relevanta fakta ur verkligheten och värst av allt var påminnelsen om vad Josef Mengele gjorde.
– Han var en sadist och psykopat och han tyckte om både döda och levande romska barn.
Hon konstaterade att denne läkares namn representerar ondska till den grad att det knappt går att uttala utan att det låter som en kliché.
– Han avrättade tvillingar omedelbart, med en giftinjektion i hjärtat, för att han tyckte det var intressant att se om de skulle dö samtidigt.
– Likadant gjorde han med barn som hade olika färger på ögonens iris, det fanns en samling med sådana ögon i Berlin. Jag ska bespara er hur han bar sig åt när han försökte göra brunögda barn blåögda, sa Majgull Axelsson.
Hon avslutade med att förklara varför hennes romankaraktär gifte sig med en tandläkare:
– I Nässjö hade ingen det så bra som tandläkarna när jag växte upp och jag ville att hon skulle få det bra.