Ellen Larsson titulerar sig faddersamlare, för sedan 1976 samlar hon faddrar till barn på Sri Lanka. Nu har hon 55 fadderbarn att besöka på olika platser i det tropiska öriket, för att se till att hjälpen når fram och används på rätt sätt.
15 av dem är hennes egna, de övriga har andra faddrar som bidrar med 200 kronor i månaden per barn. Vid den senaste resan åkte hon 300 mil under fem veckor i januari-februari i år.
– När jag varit där så länge blir jag alldeles omtöcknad, men de senaste 25 åren har jag aldrig varit sjuk under mina resor.
Krigshärjat
För det mesta färdas Ellen Larsson ensam eller med en chaufför, men nu hade hon sällskap. Jan Westerberg var med av privat intresse och inte i egenskap av reporter på PT.
Det är hans fotografier från resan utanför turiststråken som utgör tidningshusets foajéutställning under april månad. Här intill publiceras också hans text om Ellen Larsson och hennes livsgärning.
– För första gången var jag även i den norra delen som gränsar till Indien. Det bor enbart hinduer där och de talar ett eget språk, tamil.
–Området var svårt krigshärjat, med mycket kontroller överallt, säger Ellen Larsson som själv gör sig förstådd på engelska och därför behöver tolk ibland.
Hon skulle besöka en präst i Jafna. Han tar hand om familj och barn som fått leukemi på grund av vattnet och Ellen Larsson stannade i tre dagar. Det var inte första gången hon såg vad avsaknaden av rent vatten innebär och 2009 drog hon på allvar igång Rotary Piteås vattenprojekt.
– Då blev jag rotaryan, men jag hade redan borrat en brunn. Nu har vi tolv.
Ellen Larssons engagemang började med en vanlig semesterresa som hon gjorde med sin man 1973.
– Vi blev så tagna av hur människorna levde i svält, fattigdom och misär och ville göra något. Vårt första fadderbarn fick vi 1976. Sedan har det bara snurrat på, för sedan fick vi sju fadderbarn på en och samma gång och så fortsatte det bara.
Tre år efter den första resan till Sri Lanka, numera Demokratiska socialistiska republiken Sri Lanka, adopterade paret Larsson sitt första barn därifrån.
När ytterligare tre år gått fick flickan en lankesisk syster och 1981 födde Ellen Larsson en pojke.
– Om Sture och jag varit biologiska föräldrar när vi ville adoptera hade vi aldrig fått göra det. Jag kan ärligt säga att jag inte känner någon skillnad mellan att vara adoptivmamma eller biologisk mamma, om mina tre barn tänker jag lika, konstaterar hon.
Skolmaterial
Ellen Larsson har många både fattiga och rika vänner i landet som hon ständigt tänker på och längtar till när hon är hemma i Piteå. Sedan 15 år tillbaka hjälper en man vid namn Manjula Fernando henne med allt möjligt praktiskt, inklusive att hålla koll på fadderbarnen.
– Honom och hans fru litar jag fullständigt på och det är hos dem jag har min bil. Han är min chaufför och tolk, för han talar flera språk. De bor i Wennappuwa.
– Faddrarnas bidrag ska användas till skolunifromer, skollunch, skor, böcker och ryggsäck i första hand, för om inte barnen går i skolan hamnar de lätt i drogmissbruk och prostitution. Extra mat, moskitnät, fönster och elektricitet är annat som pengarna kan gå till.
Själv betalar Ellen Larsson extra lektioner i matematik och engelska för sina 15 fadderbarn, eftersom hon vill kunna prata med dem som hon säger. Genom åren har flera fadderbarn blivit självförsörjande, men vill fortsätta att hålla kontakten som vuxna.
Ideell förening
Efter 30 år som faddersamlare i större skala, framhåller Ellen Larsson de många privatpersoner, föreningar och klubbar i Piteå med omnejd som ställer upp med bidrag till verksamheten. Det är hon mycket tacksam över och hon tycker det är enklast att själv ha kontroll över helheten och ansvara för att ingen blir lurad. Men hon har trots allt passerat 70 och börjar för första gången tänka på återväxten.
– Fyra personer i Piteå är villiga att bilda en ideell förening för fadderverksamheten och det tycker min kontaktperson på Sri Lanka är okej.
– Viktigast av allt är att någon är beredd att åka dit och hålla kontakt där, på plats. Det är ett måste.
Garantier
Under alla år som Ellen Larsson ensam rest omkring i landet, har hon aldrig känt sig rädd. Utom en gång.
– Två-tre veckor efter tsunamin var jag där och hade blivit ombedd att besöka en familj som fått pengar från bland annat Piteå för att köpa en fiskebåt. Jag skulle kolla om pengarna nått fram. När jag kom dit såg jag att de bodde i ett jättefint hus, så jag förstod att det handlade om lurendrejeri.
– En motorcykel som stod på gården körde upp bredvid min bil och blockerade vägen. En man kom fram och tog mig i armen och körde ner bilen i diket. Jag blev av med kameran också. Efter det var jag fortfarande skakis på kvällen. Det är enda gången jag varit rädd under mina resor.
Att varje skänkt krona oavkortat går till fadderbarnen, liksom till de sex olika barnhem hon är involverad i, garanterar hon. Sina resor och alla utgifter de är förknippade med betalar hon ur egen börs.
– Det går så mycket pengar till mina resor att min man inte vill veta hur mycket, men när jag ser resultat är det värt allt, säger Ellen Larsson stort leende.
I oktober bär det av igen.