Lysande terapi för normalstörda

Vi vill, vi kan, vi törs är en amatörensemble med funktionshindrade människor i blandade åldrar som håller till i kulturhuset ute på Gläntan. En recension av deras musikteater "Här och nu" är mitt sätt att visa att jag tycker föreställningen har ett värde utöver att sysselsätta åtta människor i ett slags terapeutiskt syfte. Rigmor Öhlund har formulerat vad jag tänker mitt i prick: "Det här är ingen terapi för dem som är med i gruppen utan för normalstörda". Med normalstörning menas att alla har något slags hinder, vare sig vi brukar kallas normala eller funktionshindrade. Det är det som den här föreställningen handlar om. Budskapet att alla slags människor borde beblanda sig mer med varandra är så snyggt förpackat att jag får rysningar när jag tänker tillbaka. Tyvärr missade jag de första tio minuterna. Dels på grund av att föreställningen började före utsatt tid (!) dels för att jag faktiskt inte hittade ingången till publikplats. Efter denna urdåliga början hade jag inga förväntningar alls och bestämde surt att min närvaro mest var plikttrogen. Då kommer Eva-Lotta Renberg in på scenen och gör en kort monolog med lång självdistans. Den handlar om att det inte är lätt att vara ödmjuk. Inte när man är en sådan förträfflig kvinna som hon. Sedan är jag såld. Eller förälskad kanske. Jag glömmer att ta upp penna och block ur väskan, för det jag är med om går inte att anteckna. Orden i den banalaste schlagerlåt väger plötsligt tyngre än bly - en effekt av att den som sjunger valt låt själv. Falskt skär sig sångerna till den förinspelade musiken emellanåt. Att glömma textrader är nästan legio, men det är det att begära sufflering också. Eftersom allt sådant är mer eller mindre väntat och sker inför öppen ridå utan att tempot går förlorat, förefaller helheten ändå genomtänkt. Improvisationerna flyter så bra att föreställningen faktiskt skulle bli sämre utan missarna. Att lyckas med något sådant är både skickligt och modigt och visar på ett väl etablerat samspel där alla känner sig trygga. Dessutom råder ingen brist på inslag där allt sitter som en smäck. Cecilia Linds á cappella-tolkning av Christina Aguileras "You're Beautiful" platsar på vilken stor scen som helst. Hon låter publiken både se och höra att hon är vacker in på bara livet, tonsäker som få och med den klaraste sångröst jag hört på länge. Att ingen brytt sig om att "upptäcka" henne är obegripligt hinner jag tänka, trots att hela grejen handlar om det: Kolla, jag är vacker trots att jag sitter i rullstol och har dåligt närminne. <No_style>Om det inte vore för att ensemblen kryllar av komiska talanger hade jag nog börjat gråta av den knocken. Humorn personifieras i synnerhet av scenarbetarna Tommy Berggren och Andreas Gustavsson som binder ihop varje akt med sina ordlösa pantomimer. </No_style>En sketch som fick både aktörer och publik att kikna handlar om uttagning inför Idol-juryn. Kristina Lidström levde sig in i rollen som arga Clabbe så övertygande att hon var den enda som kunde hålla sig för skratt - vilket inte ens Patrik Öhlund med sin scenvana lyckades med. "Min högsta önskan är att teatergruppen ska få fortsätta". Så sa allihop till mig efter föreställningen, när publiken bjöds på fruktsallad. Ideer saknas inte, däremot pengar. För varje kommunpolitiker och -tjänsteman borde det därför vara självklart att se en föreställning på Gläntan. Nästa projekt är en kulturfestival i mitten på augusti, med inbjudna svenska artister samt andra liknande teater-, musik- och dansgrupper från Norrbotten och Västerbotten. Då som nu samarbetar Gläntan-verksamheterna med Kultur och Fritid, Bryggan, studieförbundet SV Nord och Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, FUB.