Lyckligt giftermål mellan saxofoner och stråkar

Det är en blygsam publik som sökt sig till spelårets första konsert med Norrbottens kammarorkester, och kanske innehåller programmet heller inga klassiska stänkare för den breda publiken. Däremot bjuds vi en välkomponerad afton med fokus på 1900-talets europeiska konstmusik - bara det gott nog att trotsa kyla och dumburken ett par timmar.

Bohuslav Martinus Dubbelkonsert för stråkorkester, piano och slagverk (1938) inleder konserten. Ett tämligen kärvt och välsvärtat verk med tydligt rytmiska gester.

Orkestern gör sitt bästa men har att arbeta mot en alltför simmig och bomullsaktig akustik, vilket reducerar udden av de rörligare satsernas musikaliska syfte. Largot förankrar bättre med sin ödesmättade ton.

Första, och hittills enda gången jag hört klassisk saxofonkvartett var under en EAM-festival på Fylkingen i Stockholm. Då som enda "levande" inslag bland joystickstyrda ljudlandskap, blippande tv-spelsljud och syntetiska röster.

Hur en en sådan ensemble låter i sitt naturliga tillstånd är därför av särskilt intresse när den världsberömda Raschèrkvartetten gästar Studio Acusticum.

Jag blir inte besviken.

Den brittiska kompositören Sally Beamishs (f. 1956) konsert för saxofonkvartett och kammarorkester utgör kvällens höjdpunkt. Verket hade premiär i Skottland för en dryg vecka sedan, och Sally Beamish själv ärar oss med några personliga reflektioner över sin komposition.

Beamish, som låtit sig inspireras av Bachs förållande till tematik, har lyckats med den svåra konsten att med modernt tonspråk återanvända teman och sekvenser och skapa något kärnfullt och samtidigt intressant. Här finns inte tillstymmelse till introvert svårmod, utan luften är fri och landskapen öppna.

Det gläder mig att få höra nykomponerad musik som inte enbart navelskådar tonsättarens egen ångest. Särskilt berör det lyriska adagiot, med sina lockropsliknande sekvenser.

Giftermålet mellan saxofoner och stråkar är mycket lyckat!

Aftonen avslutas med Igor Stravinskijs balett Apollon musagète (1928, 1947). Jämfört med de radikala klanger Stavinskij förmedlat i sina tidigare år, känns detta tämligen lamt och stundom på gränsen till pekoral. Orkestern är inte enig om vad och var den spelar, men detta bättrar sig turligt nog framåt Polymnies, Terpsichore och Apollons variationer. Här anar jag äntligen Stravinskijs egentliga musikaliska viljor, och mot finalen har både orkester, rum och publik samlats på en och samma plats. Finess!