Lyckad nostalgitripp på stranden
Konsert: John Fogerty, Willy Clay BandPlats: Pite havsbad, strandenLängd: 2 timmar 10 minuter (Fogerty), 30 min (Willy Clay Band)Publik: 12 500 medelålders kvinnor och mänE Konsert
Två timmar senare börjar förbandet Willy Clay Band från Kiruna spela sin hyllade country. Publiken söker sig ut ur öltälten för att trycka sig närmare scenen. I mitt ena öra hör jag Willy Clay Band. I det andra publikens förväntansfulla surrande.
- Det här är ju inte Fogerty, konstaterar en man bredvid mig när han halsar en ölflaska och trumpet traskar tillbaka i riktning mot öltälten för påfyllning.
Det är tydligt att massan snarare positionerar sig för att få en bra Fogertyplats än för att lyssna på förbandet. Trots att låtar som "The bottle" och "Give a little" faktiskt förtjänar ett öra eller två.
Men publiken behöver inte vänta länge på kvällens huvudrollsinnehavare. Klockan tio prick stegar John Fogerty väluppfostrat in på scenen och gör en snabb version av "Travelin’ band".
- I’m here to play some rock’n’roll. So let’s do it! hälsar 61-åringen med sin släpiga sydstatsdialekt och publiken jublar.
Stämningen är på topp bland semesterfirarna på stranden. Personer under 40 år är lätträknade. I stället är det de som är sugna på att få se sin gamla ungdomsidol som dansar och gungar så att sanden sprutar. För publiken är Fogerty en nostalgitripp till tonårstidens obekymrade dagar.
Och John Fogerty gör dem inte besvikna. Han verkar lika glad att se publiken som publiken är över att han faktiskt har släpat sig från soliga Kalifornien till en soldränkt strand i den norra änden av ett litet nordiskt land.
Fogerty studsar, vevar med högerarmen, fyrar av stora amerikanska leenden till höger och vänster och avslutar varenda låt med att skrika ett långt "Thank you".
Trots åldern håller rösten än i dag och sviktar inte ens mot slutet av den 130 minuter långa spelningen.
Han håller sig genomgående till den högra sidan av scenen och spejar ut över området där vågorna möter sanddynerna. Det måste vara exotiskt för någon som i vanliga fall upplever stora arenor att plötsligt spela i dagsljus på en strand mitt i natten.
För en oinvigd 80-talist som undertecknad är John Fogertys storhet dock inte lika självklar som för resten av publiken. 28 låtar är ungefär tio för många. Vissa utdragna varianter där Fogerty ska visa sina färdigheter på gitarr känns som att långsamt dra av ett plåster.
Tempot är detsamma under hela konserten med få undantag som "Commotion" och "Cotton fields". Men visst glimtar det till, särskilt under min personliga favorit "Hot road heart". En låt som i övrigt är sällsynt i konsertsammanhang. Under förra turnén spelades den på en av fem konserter.
Fogertys bästa sida enligt mig är inte Creedence storhetsdagar. I stället är det hans politiska engagemang som imponerar.
- You are much to young to remember Vietnam. I was in the army and I only learned one thing about war. It´s not good! Unfortunately I see it happening again. I sing this song for the failures, säger Fogerty i ett av de sällsynta mellansnacken innan han spelar "Deja Vu".
Tyvärr håller inte publiken med mig. Under konsertens kanske bästa ögonblick passar de i stället på att hämta mer öl. Som att mer alkohol var något som behövdes. Undertecknad har bevakat konserter i alla möjliga sammanhang i snart fyra år. I de flesta fall i sällskap av en betydligt yngre publik. Men jag har aldrig någonsin upplevt ett liknande fylleslag som det på Havsbadets strandkant under lördagskvällen.
Folk ramlar, ligger utslagna på kanterna, urinerar i de små pölarna på stranden (de som barnen förmodligen badar i i dag) och tumlar runt med ögonen i kors. När jag ska ta mig från ena sidan till den andra tafsar äldre gubbar medan en annan slår mig i huvudet med näven. Onyktra ungdomar blir inte våldsamma eller odrägliga i samma utsträckning som Fogertys publik. Jag är förvånad över att "bara" 14 personer hamnat i fyllecellen under natten.
Men oavsett en drängfull publik är succén ett faktum. Strålande solsken och en temperatur runt 30 grader är lysande förutsättningar för ett strandarrangemang. Lägg dessutom till att eventuella problem som exempelvis bilköer förutspåtts och förintats på förhand. Arrangörerna är professionella och förtjänar fortsatt förtroende. En strandkonsert är inte bara en upplevelse för örat. Piteå borde fortsätta dra nytta av sina naturtillgångar och befästa sin position som en upplevelsestad väl värd namnet.
Enligt uppgifter till PT finns redan nu planer på ett liknande arrangemang nästa år med en stor internationell stjärna som dragplåster. Det ska bli spännande att följa Havsbadets utveckling till en tung arrangör att räkna med.
Så jobbar vi med nyheter