När PT träffar Lisa Larsson har hon semester och är tillbaka på hemmakär mark. Det var här hon började agera som liten. Det intresse som föddes i Regnbågsteaterns barngrupper har blivit en följeslagerska genom livet. I dag är hon professionell skådespelare verksam i Stockholm.
– Jag började spela teater här i Piteå när jag var sju år gammal. Det var på Regnbågsteatern med Eleonor Lundholm. Sedan fortsatte jag bara. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och läste teatervetenskap, sedan kom jag in på scenskolan i Malmö. Jag funderade inte så mycket, det var bara något jag ville göra.
Kom in direkt
Trots att Lisa Larsson hållit skådespeleriet på en hobbynivå blev hon ändå intagen på Scenskolan i Malmö, trots att många av hennes klasskompisar gått förberedande utbildningar för att komma in. Lisa Larsson själv menar att hon har de många timmarna hon tillbringade på Regnbågsteatern att tacka för detta.
– Genom Regnbågsteatern hade jag stått mycket på scenen. Det är där hantverket formas och det är där man lär sig. På scenskolan var det många som ville prata teater, vilket jag inte tycker är speciellt intressant. Jag är en praktiker, en sådan som går upp på scenen och vill agera.
Ändå skilde sig Scenskolan väsentligt från den vänliga, rättvisa stämningen som rådde på Regnbågsteatern.
– Scenskolan var tuff, det är inte direkt peace, love and understanding som gäller där. Eleonor hade ett stort rättvisetänk på Regnbågs-teatern, där fanns ingen konkurrens. När jag kom till Malmö var det helt annorlunda. Det var mycket hets kring konkurrens. Den biten kan jag inte säga att jag gillade speciellt mycket.
Dialekten blev ett annat problem. Hårda krav på rikssvenska i skolan gick stick i stäv mot Lisa Larssons personlighet.
– När man kom in genom dörren på scenskolan förklarade de att här är det rikssvenska som gäller. Jag fick extra röstlektioner för att ta bort min dialekt. Det ledde till att jag blev rätt tyst. Nu använder jag min dialekt så ofta jag kan. Regissörer tycker ofta det är bra och jag tycker det är viktigt att vi låter människor från olika delar av landet få synas på scenen.
Förutom att hon frekvent använder sin Piteå-dialekt i sitt skådespelande berättar hon att hennes dialekt är en del av hennes person, något hon är glad och stolt över.
– Jag gillar ju dialekter, min dialekt är en del av den jag är. Därför var det också skönt att gå ut skolan och upptäcka att dialekter faktiskt uppskattas av många i branschen.
Hyllad som Lotta
De senaste åren har Lisa Larsson bland annat spelat rollen som den bångstyriga Lotta i ”Lotta på Bråkmakargatan” när denna sattes upp på Stockholms Stadsteater. ”Sällan har jag sett en vuxen spela barn så bra” var omdömet från Kulturnytts recensent Anneli Dufva. Förra året spelade hon den fängslade mordbrännaren Pippi i Anna Vnuks musikal ”Skaka galler”, en roll som var djup och tung att bära.
– Visst blir jag påverkad om jag spelar en tung roll, och visst kan jag ta med den känslan hem. Om min roll blir utsatt för något hemskt så vet jag givetvis att det hör till produktionen, men jag kan ändå bli påverkar. Ibland får man säga nej, förklara för regissören att ”det här vill jag inte göra”.
Som skådespelare är man i mångt och mycket en offentlig person. Det är lätt att ta illa vid sig vid kritik, men Lisa Larsson är noga med att påpeka att hennes yrke inte är hela hennes liv.
– Många identifierar sig helt med att vara skådespelare, men det ligger inte för mig. Jag älskar mitt jobb, men det är inte den jag är. Gör jag en dålig roll eller är med i en dålig föreställning och får dålig kritik så är det ändå inte hela världen. Jag håller på med teater för att jag älskar det och tycker att det är roligt. Blir det för tungt och för pretentiöst så försvinner den glädjen.
Just mötet mellan skådespelare och åskådare är det som Lisa Larsson gillar med teater.
– Teater är ett direkt möte med publiken. Man samlas på samma plats och upplever olika saker. I teater kan man inte klippa som man gör i film. Det kan gå totalt fel, vilket också kan bli väldigt roligt.
Tror teatern överlever
Mötet mellan människor är också det som hon tror säkrar teaterns överlevnad, trots att den i dag ifrågasätts på många håll.
– Teatern ifrågasätts, det frågas om den behövs. Det tänker jag på hela tiden. Behövs jag? Men vi människor vill ju höra historier, ta del av något som berör oss. I dag vill folk säga sitt, de vill påverka och ta aktiv del. Teatern försöker få med sig publiken. Den är viktig och jag tror den kommer att finnas kvar, säger hon.
Klassisk Taylor-roll
Nu förbereder Lisa Larsson sig för rollen som katten Maggie i Tennessee Williams pjäs ”Katt på hett plåttak”, vars mest kända tolkning gjorts av Elisabeth Taylor 1958.
– Det blir spännande. Jag har ofta spelat fula gubbar, utsatta kvinnor och barn, så rollen som Maggie blir en utmaning.
Till våren ska föreställningen ut på turné och kommer även att spelas i Piteå. Lisa Larsson ser fram emot att få spela på sin hemmascen igen, något hon inte gjort på många år.
– Jag har inte spelat i Christinasalen sedan jag var med i Regnbågsteatern. Det är ju min hemmascen, jag minns till och med hur den luktar. Det blir superkul.