Nu är hon inne på sitt andra år som länskonsulent i konst. På uppdrag av landstinget och statens kulturråd, ska hon verka för att människor får möjlighet att möta konst.
- Till det behövs en utveckling av konstscenerna. För att det ska ske måste det finnas en spindel i nätet.
- Norrbottensmusiken och Norrbottensteatern är bra exempel på vad jag menar att konsten också skulle behöva. En samlande kraft som kan driva något annat än projekt, sa Lena Ylipää.
Institution utan väggar
Hon skyndade sig att tillägga att hon inte är mycket för institutioner, men hävdade att kulturrådet har svårt för att stödja något annat. I alla fall om det inte handlar om projekt - som ju är mera kortsiktiga. Lena Ylipää tog Kilen i Luleå som konkret exempel. En förening med en grupp konstnärer som jobbar med att förmedla andra konstnärers konst.- Kilen har lyckats bra med att skapa en puttrande konstgryta, sommarbiennalen och vinterbiennalen utgör tillsammans bredd och kvalitet i samtidskonsten.
Men arbetet tar mycket energi, så de konstnärer som är aktiva har inte tid med sin egen konst.
- Därför skulle verksamheten behöva långsiktigt stöd. Tyvärr är det svårt att få, eftersom Kilen är en institution utan väggar, tak och intendent.
Lena Ylipää tycker inte att det är ett hus konsten i länet behöver i första hand, hon ser hellre nya diskussionsforum och mötesplatser växa fram. Något om sitt intresse för strukturerna och hur konstscenerna kan utvecklas, skrev hon i den tvååriga verksamhetsplan hon lämnade in i samband med att hon sökte konsulentuppdraget. Med tiden har hon fått lämna det allt mer för en annan roll:
- Nu fungerar jag mest som resursperson. Det kan röra sig om att vara sakkunnig vid offentlig utsmyckning, eller om praktiska saker som kontrakt, ansökningar, utställningslokaler, finansiering och annat. Jag kan hjäpa till med att starta projekt, men jag jobbar inte med att driva dem.
Förespråkar
specialisering
Ett specialintresse utöver strukturer är konstföreningarnas roll i länet. Förutsättningarna för den ideella konstverksamheten varierar mycket från kommun till kommun, trots att föreningarnas ansvar är stort, har hon konstaterat.- En del har bra verksamhetsstöd, medan andra fått stödet nedskuret till nästan ingenting. Riksorganisationen Sveriges Konstföreningar är en bra paraplyorganisation som strävar framåt och där finns gott om material att använda sig av, även pedagoger och föreläsare.
Lena Ylipää intresserar sig också för vilken effekt konstföreningarna har på de förberedande konstutbildningarna i Sunderbyn och Haparanda.
- Det är trist att vi inte får iväg fler från länet till högre utbildningar.
- Utbildning är nödvändigt för att få en mer specialiserad yrkeskår, för om det inte finns kommer det heller inte att finnas en miljö att komma tillbaka till för dem som flyttar för att studera.
Större värld i norr
Själv utbildade sig LenaYlipää vid Konstfack innan hon återvände till vad hon kallar paradiset.
- Världen blev större när jag återvände, för här umgås jag inte bara med andra konstnärer och folk i min egen ålder som jag gjorde i Stockholm.
Lena Ylipää fick landstingets kulturstipendium Rubus Arcticus år 2001.