Falkenland gestaltar ett liv utanför nåden, bortom respekt och gränser.
Ylva hyr en rättarbostad nedanför en herrgård. Hon har kommit dit, till Mellerud, för att skriva, för att frias från skrivkrampen. Det dröjer inte länge förrän hon har sexuella relationer med gårdsherren, med gårdsherrens 18-årige son, Gustav, och några till. Sex är medlet hon tar till för att fyllas. Bakom hennes gärningar finns ett kvinnligt jag som irrar i längtan efter tröst och kärlek.
- Hon behöver självrespekt och kärlek. Det finns vissa män och kvinnor som är som Ylva. Jag tror det är svårt att vara ung i dag, att vara ett objekt hela tiden. Man lever i en slags dokusåpa-värld där alla gränser uppluckras. Boken är en slags predikan, att så här vill vi inte ha det, men jag menar det inte som en pekpinne, säger Christine Falkenland.
Mamma och författare
Det svarta hålet som finns i Ylva tycks äta henne inifrån - allt kan komma in i henne. När hon för första gången möter gårdsherrens son, Gustav, ser hon sig själv i honom, det ännu oförstörda. Christine Falkenland säger att man kan inte bara börja leva som Ylva, det finns en orsak till att hon är som hon är. Obehagliga upplevelser från barndomen som hon inte vågar ta i gör att hon har dubbla lås till sitt hjärta. Det fanns en Ylva innan också, innan sexualiseringen.Inför skrivandet gick Christine Falkenland omkring med tankar som: "Hur ska jag någonsin kunna ge ut det här?" Hon bestämde sig för att bara skriva och slutförde manuset i vintras.
- Jag arbetade som mest när min sambo var bortrest, jag stapplade till dagis med min son varje dag. Under den tiden var jag bara mamma och författare.
Dyrkar upp dörrar
Christine Falkenlands romaner behandlar ofta tunga teman som utanförskap, själslig isolering, utsatthet och att leva utan Guds närvaro. Hon vill skildra utanförskap och har särskilt tagit till sig kvinnligt utanförskap. Vad gäller Guds frånvaro säger Falkenland att hon bestämt sig för att vara kristen, men att hon inte alltid är så trosviss.- Jag skulle också vilja skriva om något trevligt, men det är intressant att ta sig an tunga saker och dyrka upp tunga dörrar. Det kan hända att jag kommer ändras i det, men det måste finnas någon tagg i mig som gör att jag triggar på svåra saker.
I sina texter händer det att hon återanvänder poesin i prosan. Vissa meningar i hennes romaner är omskrivningar av diktstrofer ur de första fyra diktsamlingarna.
- Jag följer Gunnar Ekelöfs exempel och försöker få betalt så mycket som möjligt för en och samma text, skämtar hon.
I diktsamlingarna finns mer av Christine Falkenlands jag. Hon säger att det alltid finns en risk att bli intimiserad med sina karaktärer i romanerna.
- Ylva i "Trasdockan" är poet. Jag är poet. Det är intressant att använda sig av saker man känner till, men hon är en poet som inte kan skriva. Skrivkrampen hon drabbats av är fabricerad, säger Christine Falkenland.
Kristen som ett barn
I antologin "Varför är jag kristen?" (Cordia förlag) skriver Christine Falkenland så här: "Jag bestämde mig för att pröva löftet att den som ber skall få. Jag ägde inte minsta hopp, ingen tro, men beslöt mig för att be om tro, till en Gud jag inte förmådde tro på. Ett halmstrå."Karaktärerna i Falkenlands romaner tampas ofta med existentiella frågor. Tron är aldrig lätt och Christine Falkenland säger själv att tryggheten i tron har gått upp och ned.
- Jag hade ett långt avbrott, det var när min mamma blev sjuk och dog. Då kände jag att jag inte ville vara med längre. Men sedan kom jag tillbaka och sökte mig bland annat till kyrkan. Livet blir inte lättare för att man är kristen, men numera försöker jag vara kristen som ett barn. Jag frågar inte så mycket, utan tar bara emot. Jag försöker inte heller kräva för mycket av mig själv. Det prestationslösa är vad jag känner att jag orkar med.