I år firar riksföreningen för Sveriges lokala lapptäcksföreningar, Rikstäcket, 25-årsjubileum. Med anledning av det visas kviltutställningar i hela landet, bland andra den som pågår till 4:e januari i Piteå museum.
För tre år sedan tog Lilian Irisdotter initiativ till bildandet av Paltbitarna som den lokala kviltföreningen i Piteå kallas. Kerstin Nelje Konradsson har också varit med från början och säger att före det åkte intresserade Pitebor till Luleå för att träffa likasinnade.
– Lokalföreningarnas namn är ordvitsar som kan förknippas med var medlemmarna bor, det är vanligt i hela landet, säger Lilian Irisdotter.
Lappfåtölj
Rikstäcket representerar 89 lokala grupper i landet, varav åtta i Fyrkanten-området. Det totala antalet medlemmar är 2600 personer. Paltbitarna har 15 medlemmar och det är några av dem som nu ställer ut sina hantverk i Piteå museum. Lapptäckena är flera, men det går att kvilta mycket annat också.
– Alla som ville fick vara med i utställningen. Vi började med att tapetsera väggarna med tyg och sedan fortsatte vi med det andra, säger Lilian Irisdotter.
Mitt i rummet finns ett podium med mängder av föremål och en fåtölj klädd med lappar i centrum. Fåtöljen kan besökarna lägga bud på medan utställningen pågår.
– Att ta med olika slags tyger kändes viktigt, för det finns de som fastnar för en viss designer medan andra enbart syr av spillbitar, tillägger hon och tipsar om att det är lättare att skära till tygbitarna än att klippa.
– Det finns ett särskilt verktyg för det. För den som vill kvilta finns hur mycket grejer som helst att beställa!
Tidsödande
I rummet finns mycket att titta på och förundras över och till utställningen hör en utförlig katalog med beskrivning av de olika arbetena och metoderna. Att ha Lilian Irisdotter och Kerstin Nelje Konradsson som ciceroner tillför ytterligare en dimension – de är som levande uppslagsverk i kviltningens konst och historik.
– Slöjd och hantverk har en renässans idag. Många har ledsnat på massproducerade varor utan identitet, i material som inte håller och inte kan lagas.
– Att ägna sig åt hantverk ska ta tid, det är själva poängen, en här-och-nu-upplevelse som fungerar som terapi, säger Kerstin Nelje Konradsson som även broderar, väver och täljer.
Lilian Irisdotter, som gärna stickar och virkar när hon inte kviltar, håller med:
– Enda rättvisan i en orättvis värld är att vi alla är tilldelade lika mycket tid varje dygn.