Kulturkafe i storformat

Kulturcafe: ABF i Studio Acusticum, Piteå, onsdag kväll.Medverkande: Katarina Fallholm, Ulla-Britt Sandlund, Roxy Storband, Eva Rögde, Annika Gaudet, Sixten Renqvist och Stefan B Andersson.Publik: Fullsatt i Stora Salen.Tid: Drygt en och en halvtimme utan paus.E MUSIK

Piteå2007-11-01 00:00
Karina Sundkvist
Som kvällens värd Stefan B Andersson konstaterade: ABF är bortskämt med storpublik på sina kulturkafetillställningar i Öjebyn, tillkomna med en ansenlig dos ideellt arbete. Ingen som varit där förvånas över publiktillströmningen, varmare stämning och mer självklar kontakt mellan artister och publik är svårfunnet. Att de som uppträder där tycker att det så roligt att de brukar skänka tillbaka det i och för sig blygsamma gaget, säger en del om vad det handlar om.

Den här kvällen, när Ronny Erikssons publikrekord på 300 personer i Öjebyn slogs med mer än det dubbla, blev det tyvärr hälften så lite av det där andra. Det är mycket sympatiskt av ABF att vilja ordna något för sin hängivna publik i det nya konserthuset, men jag tycker inte att konceptet som helhet höll i detta format. Trots storbandet, ett dragplåster som heter duga, ett bejublat buskisnummer från Piterevyn och allsång, saknade jag något som höll ihop det hela. För att inte tala om någon som kunde ha regisserat bort en del mindre lyckade stunder. Röda trådar ska inte underskattas.



Allsången blev det inte någon riktig fart på förrän i slutet. Publiken tycktes hellre vilja höra värden Stefan B Andersson och Roxy uppträda, än att ta den sällsynta chansen att stämma upp sina röster inne i det akustiska undret. Ungefär samma sak blev det med de vitsar värden drog - de skulle säkert ha gått hem till fullo i den egna ABF-lokalen, men här blev det nästan platt fall.

Det halvtimmeslånga musikaliska revynumret "Bond söker fru" var fyndigt på mer än ett sätt, och lyftes flera snäpp av Roxys snygga arrangemang på Bondfilmernas låtar till Eva Rögdes sång. Men ungefär i detta skede av kvällen stod det ändå klart att den behövde en vitamininjektion. Som tur var ansåg inte arrangören att detta var liktydigt med paus, utan körde på utan.



Katarina Fallholm, sång, och Ulla-Britt Sandlund, piano, intog scenen i rättan tid. De utgjorde en riktigt helgjuten duo, som förutom de kända arior mezzosopranen helst sjunger i konsertsammanhang också framförde svenska visor. Dessutom visade det sig att Katarina Fallholm och Roxy Storband gick oväntat bra ihop, bland annat i musikallåten "Somewhere over the rainbow".



Desto underligare tedde det sig när bandet fick sitta och klappa takten istället för att spela, och pianisten i sin tur fick spela utan att något hördes, samtidigt som Katarina Fallholm öste på med förinspelad orkester- och körmusik och sjöng en mix av italiensk opera och engelsk disko. Vid det laget hade hon, utsedd till årets Kalixbo fast hon bor i Luleå, tagit publiken med storm, både genom sitt långrandiga vardagsnära mellansnack och sin sång. Så innovationen gick hem den också och jag kände mig som ett ufo, för jag tyckte den var gräslig. Om hon inte avslutat sin halvtimme a cappella med "Amazing Grace" och till på köpet uppmanat publiken att sjunga med, hade jag aldrig förlåtit henne.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!