Det är kortfattat innebörden i förre kommunalrådet i Luleå, Karl Petersen (S), föreläsning om nyttan med kultur. Petersen var inbjuden av studieförbundet NBV Norr och dess verksamhetsutvecklare Britt-Marie Lindberg att tala om kulturens betydelse på Kaleido i Piteå tisdag kväll.
– Jag vet att han brinner för kulturen och tyckte det var viktigt att höra honom i ett kärvt läge, både för Piteå som ort och för kulturen i stort, sa Lindberg.
Britt-Marie Lindberg menar då bland annat det faktum att stora delar av Piteås kulturliv står utan scen till hösten, då Ronny och Ulla Eriksson säljer sitt Krokodil samtidigt som Kårhuset gått i konkurs och ska byggas om till kontor.
– Jag tycker inte alls om att Krokodil försvinner, men jag kan förstå det, sa Karl Petersen och riktade sig särskilt till makarna Eriksson som fanns i publiken.
Och när han sedan fick frågan av Piteås kulturchef Peter O Ekberg, vad Piteå – vars musik- och kulturliv baseras så extremt mycket på ideella föreningars arbete – ska göra för att få utveckling och återväxt, var Petersen tydlig:
– Försvinner Krokodil, måste kommunen bygga en scen likt Luleås ”Lillan”, en kommunal scen där ljud och ljus finns, en lokal som sköts av kommunens anställda och som man man hyra för en billig penning.
Ett kommunalt Krokodil, alltså.
– Det kostar inte så stora pengar, men då lockar man de unga, då orkar föreningarna fortsätta sitt arbete, sa Petersen.
Själv är han ju känd dels som kommunalrådet som gjorde kulturen till ”sin” fråga, dels som mannen som byggde Kulturens hus i Luleå – inte bokstavligt förstås, men han var den som såg till att det blev av.
Och om det, handlar merparten av Petersens föreläsning. Han berättar om hur frågan om ett konserthus, som det ursprungligen talades om, väcktes redan 1939 då Orkesterföreningen skrev till Drätselkammaren om behovet av en lämplig lokal, en scen, ett konserthus.
– Skrivelsen hamnade i nån byrålåda nånstans, men väcktes liv igen 1955 – och sen dess har den funnits i varje valrörelse, men aldrig kommit till något beslut förrän 2003.
Petersen berättar om den politiska splittring som fanns. Inte ens inom (det socialdemokratiska) partiet var man överens...
– Och vänstern ville absolut inte ha något konserthus, det var för borgerligt och till för nån finkultur som de kunde hålla på med i södra Sverige, och inte heller de borgerliga partierna var med på noterna.
Biblioteket var nyckeln. Genom att föreslå ett kulturhus, där både bibliotek och konsertsalar rymdes, fick Petersen först vänstern på sin sida, sedan de andra partierna och beslutet att bygga ett kulturhus togs till slut med siffrorna 59 mot två.
Då hade ett konserthus för 70 miljoner förvandlats till ett kulturhus för 370 miljoner kronor, och ändå fått politisk enighet bakom.
Och att Kulturens hus är inte bara en symbolsatsning, ett rungande besked om att i Luleå tror man på framtiden och satsar på kulturen, utan också inneburit oerhört mycket för Luleås utveckling, är Petersen helt övertygad om.
Han berättar om bostadsbolag som helst plötsligt ville börja bygga, om stora företag som ville etablera sig på orten och om den skjuts man fått rent generellt, om hur nöjda invånarna är med sin kommun.
– Vi ligger en bra bit över genomsnittet i antal nöjda invånare, som skulle rekommendera andra att flytta hit, säger han.
– Och Facebook hade aldrig kommit till Luleå om det inte varit för Kulturens hus, slår Karl Petersen fast.