Kreativt om förfallet

Belgiska koreografen Astrid Boons och franske dansaren Pascal Marty har människokroppen i centrum i en ny koreografi som får världspremiär i Christinasalen den 21 september.

Ömsesidig respekt. Pascal Marty och Astrid Boons har lärde känna varandra i Göteborgsoperans danskompani.

Ömsesidig respekt. Pascal Marty och Astrid Boons har lärde känna varandra i Göteborgsoperans danskompani.

Foto: Anders Sandlund

PITEÅ2018-09-04 18:23

– Lite mer kontemplation innan den galna snurren! Det där blir nice!

Pascal Marty är som en "lealös" lergubbe i en inre drabbning när PT besöker repetitionerna, den perfekte dansaren för hennes första koreografi för solodans, försäkrar Astrid Boons.

.

Under ett par månader är Piteå deras bas.

– Det är trevligt för oss. Faciliteterna och stället där vi repeterar (Acusticum) är fantastiska. För oss känns det som om det är mitt i naturen. Jag bor i Holland där det är ganska trångt. Här är det mycket ”space”. Det känns som en bra plats för skapande, säger Boons.

Den här veckan sätter man ihop allt i grova drag. Nästa vecka anländer kompositören Miguelángel Clerc Parada med den färdiga musiken och detaljarbetet börjar.

.

Trots en färdig koreografi till världspremiären ser Boons det än så länge obetitlade verket som en organism som fortsätter leva och omformas.

– Jag är nyfiken på att se hur det här kommer att röra sig under turnéns 14 föreställningar och hur stycket lever vidare, från stad till stad, från publik till publik.

.

Ömsesidig beundran råder. Glädjen är påtaglig mellan de två scenkonstnärerna som lärde känna varandra under tre år i Göteborgsoperans danskompani.

Pascal Marty var en av de första som uppmuntrade Boons att koreografera. Det var 2014. Sedan dess har hon vunnit flera priser.

Många gånger är det närmast telepatisk kommunikation mellan de två.

– Vi har varit igenom kreativa processer där man ser varandra på det råaste sättet. Det skapar ett förbund på djupet. Att göra vårt eget verk är nästa steg. Vänskapen är så "där", det artistiska språket likaså. Jag behöver inte säga mycket. Det blir ofta ”uh” och ”huh” (skratt). Han bara förstår mig.

.

Stycket handlar om kroppen, om en kropp i förfall.

– Det är en konstant process av förfall. Sedan byggs kroppen upp ibland, för att sedan förfalla igen. I slutdelen försöker personen att fly ur den kropp han är fångad i. Till stor del handlar det om att vara fast i oss själva, att försöka ta oss loss och att acceptera vissa saker.

– Det handlar mycket om vilka vi är och varför vi är de vi är just nu. Var var vi förut, vilka minnen bär vi med oss, var finns det lagrat och hur influerar det vad vi ska göra härnäst?

– Man får möta den här personen i 20 minuter av hans liv när han är i den processen.

Pascal fyller i:

– Man får bevittna en konversation mellan min instikt, min kropp och min hjärna. Hjärnan försöker sluta fred med min kropp och förstå mina instinkter. All den här dialogen ... Det är olika världar och hur de kommunicerar.

– Vi har pratat mycket om hur man kan vara närvarande kroppsligt utan att vara närvarande i sinnet. Det är ganska fantastiskt när vi jobbar med det. Det låter flummigt, men för oss är det konkret, säger Boons.

Det låter som ett inre krig.

– Totalt. Men så är livet. Ja, kroppen är ett bevis på att du är här i rummet, men du kan också se en död kropp och se att det inte är någon där. Vad betyder det här i livet? Kan du uppfatta närvaron eller frånvaron, undrar Marty.

– Ja. Vad är det som gör kroppen levande? Vi jobbar på det och är på väg till nästa steg, säger Boons.

.

Hennes budskap till Pascal är ”gör det här med den kropp och den sinnestämning du har i dag”.

– Solot är en ram, stegen är en ram, men det är den han är i stunden som gör verket. Försök inte att göra någonting som vi gjorde det i går. Varje föreställning är ny.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!