- Att utbilda sig till advokat tar fem år och medan jag satt i tinget och assisterade domaren kom jag nära baksidan av en verklighet som jag kände att jag ville beskriva för andra.
- Jag började skriva ner fragment som inte alls hängde ihop och till slut insåg jag att jag måste göra något av de tankar jag samlat på mig.
- Där hittade jag mitt staccato-artade nedskurna språk som fungerar för mig och jag lärde mig att skriva sammanhängande utan upprepningar.
- "Snabba Cash" är driven av min vilja att beskriva människor och miljöer. Jag drevs inte av en önskan att skriva en berättelse, men jag satte ihop mina brottstycken till en historia.
Jens Lapidus upptäckte snabbt att det är lättare att få ihop en massa boksidor om flera olika karaktärer är med. Med viss stolthet konstaterade han att det blev 470 sidor, vilket är jämförelsevis mycket för en debutant.
- Jag beskriver de som begår brott ur deras perspektiv, men jag har inget budskap och inget är självupplevt som många tror på grund av detaljrikedomen. Huvudkaraktärerna är fiktiva. De som är verkliga personer är bara lätt kamouflerade men de är inga aktörer.
- För mig är det njutning att berätta och beskriva. I efterhand har jag upptäckt att det är bra om mina läsare ser att alla människor är människor, även om deras handlingar är brottsliga.
Jens Lapidus medgav att det är mycket mer nervöst att skriva bok nummer två, och den tredje som han skissar på och som han lovade ska handla mer om kvinnor i den tuffa mansvärld han skildrar.
- Nu vet alla att jag skriver och jag har svårt att värja mig för tanken vad andra ska tycka. Då måste jag påminna mig om att det viktigaste är vad jag själv tycker.
- Att ta del av en annan grupps språkliga jargong, till exempel en fängelsejargong, är svårt. Det som läsarna uppfattar som en riktig gangsterjargong har jag hittat på. Jag har lyssnat mycket på rapmusik.
- Att det uppfattas som verkligt av människor som rimligen inte kan veta skillnaden är ett intressant fenomen.