Ett trettiotal besökare samlades under lördagen i Piteå Konsthall för att delta i vernissagen av Oleg Nourpeissovs utställning.
Född i Sovjetunionen och boende samt verksam i Sverige de senaste tjugo åren har Oleg Nourpeissovs konst ställts ut i såväl Sverige, Shanghai, New York som Paris.
Trots en väl sammanhållen utställning jobbar Oleg Nourpeissov utefter varje verks egna förutsättningar.
– Jag har inte tänkt på något speciellt, jag tänker aldrig på utställningar. Man målar och blir helt uppslukad av det.
Han säger själv att han målar ungefär 8-10 tavlor per år, och utställningen behandlar ett antal oljemålningar som konstnären jobbat med under de senaste tre åren.
Oro i stilleben
Med fokusering på framför allt stilleben, men även innehållande ett antal porträtt, är det en utställning som andas rymd och dramatisk spänning.
Kontrasten mellan fasthet och fall är ett tema som tydligt syns i utställningen, där brickor med föremål oroväckande balanserar på bordskanter.
– Utställningen handlar om att försöka hitta balans och att allt, liksom livet, alltid dinglar på kanten av avgrunden. För mig handlar det om tomhet och materia, säger Oleg Nourpeissov
Känsla av fallhöjd
”Fart har aldrig dödat någon. Det är det plötsliga stoppet som dödar.”
Citatet kommer från Jeremy Clarksons i motorprogrammet Top gear.
I sin utställning verkar Oleg Nourpeissov resonera tvärtom. Det är inte skräcken för att landa som skrämmer, det är skräcken i att falla, genom tomrum, ett ändlöst fall där slutdestinationen snarare blir en tröst, det plötsliga återupprättandet av en ny balans. Ett liv som balanserar på en lina, där minsta rörelse kan få allt att falla över ända.
– Det kan räcka med en liten vindpust för att allt ska tippa, säger Oleg Nourpeissov.
Livets skörhet med andra ord, inte bara i dess existens, utan snarare i dess beståndsdelar.
En händelse, en enda plötslig förändring kan räcka för att rubba en skör balans, få tråden att brista och allt att falla.
Living on the edge of a knife, som äventyrarna brukar bedyra kring ruset av livsbejakande adrenalin.
Önskan att rätta till
I bilderna finns en självdistans till det sedda, en avsaknad av subjekt vilket låter balansen avbilda ett öde som hänger på en tråd.
I tavlornas blanka glas, bägare och flaskor skymtas konstnärens spegelbild. Den vanskliga balanseringen betraktas således på håll.
– Jag vill att det ska finnas en längtan hos betraktaren att rätta till brickorna, skjuta dem bort från kanten, förklarar konstnären.
Självdistans och humor
Trots det ändlösa och skrämmande i tomrummet tycker Oleg Nourpeissov om att inkludera lättsamhet och humor i sina verk, såväl när det gäller stillebens mjuka former och färger till dess framställning av krabbor, humrar och fiskar. Även hans porträtt skildras både med avväpnande humor och självdistans.
– Jag vill gärna ha en lätt attityd till det hela, lite humor, säger han.
Utställningen pågår till och med 19 oktober.