Keramiska koder klädda i textilier

Annika Persson Åkeblom har arbetat med utställningen "Kläder?" som hon nu visar för första gången, i ett och ett halvt år. Eftersom hon kombinerar två yrken som för henne berikar varandra, pedagogens och konstnärens, gäller det att ha framförhållning när man arbetar i ett så tidskrävande material som lera.
- Kanske är det för att jag aldrig fick kladda som barn jag älskar lera. Den är mjuk och len och är användbar till allt, säger hon.
Fascinationen av olikheter i färger, former och ytor resulterade i textila inslag i keramiken.
- Jag började arbeta med det här så fort jag fick inbjudan till Piteå. Länge var jag inne på två spår, och mina funderingar under tiden ledde till en övervikt på klädtemat.
- Till synes kan man inte sy i lera, men om man förbereder sig går den kombinationen bra. Sådana kontraster gillar jag, säger Annika Persson Åkeblom.
Klädsam keramik
"Kläder?" har alltså inte något med mode att göra. Utställningen appellerar istället till ett resonemang som pedagogen Annika Persson Åkeblom för både med sig själv och med andra vuxna, inte minst när hon håller utbildningar i skolmiljö.
- Medan jag jobbade med utställningen tänkte jag mycket på vad vi signalerar med våra kläder. Hur vi blir med eller utan kläder i olika sammanhang och om vi visar vår rädsla genom att stänga in oss i kläderna.
- Kläder kan visa hur mottagliga vi är gentemot andra, men det är farligt att göra sig en bild av en människa genom att bara titta på kläderna. Då kanske vi sållar bort personer som vi skulle kunna ha stort utbyte av.
Hon påminner om att vi inom 4-8 sekunder gjort oss en bild av en annan människa som vi aldrig träffat förut. Det säger en del om klädernas betydelse.
Liv i skuggorna
Själv tittar Annika Persson Åkeblom helst på mellanrummen där skuggorna faller, vilket märks i utställningen.
- Ibland gillar jag skuggorna bättre än föremålen. Mönster som man kan använda sig av när man håller på med lera blir fina skuggor, men det är inte säkert att man ser skuggorna om man inte tränar ögonen.
- Först kan skuggorna verka kalla och hårda men jag tycker att det finns mycket liv i dem, särskilt ute i naturen, säger hon.
Den förundran hon då känner vill hon gärna förmedla genom sin konst.
- För mig ger konsten och pedagogiken energi till varandra. Vi människor har kommit till den här världen för att samarbeta och jag vill hjälpa min publik att ta vara på sin förundran.
-De som kommer till utställningen behöver inte förstå mina tankar, men jag hoppas att de får en varm och glad känsla i kroppen av att förundras och fundera.
Röra blev helhet
Annika Persson Åkeblom påstår att hon är dålig på att se helheten medan hon arbetar med en utställning och att hon därför fick en positiv överraskning igår när det mesta kommit upp ur kartongerna och fått belysning.
- Nu ser jag helheten i röran och det blev mycket bättre än vad jag nånsin hade trott.
- Det känns extra bra nu när jag äntligen blivit redo för att ställa ut i Piteå, där jag har mina rötter.