"Skrivandet är som skådespeleri. Du måste vara farmor när du skriver om farmor. I all skildring finns en berättarröst", säger Folke Antonsson.
Folke Antonsson är ett välbekant ansikte för många Piteåbor som musiklärare och körledare, manusförfattare till Karlbergsteatern och författare. Den nya romanen utgår från hans farföräldrar som var bönder i Svensbyn.
– Den följer krönikans upplägg. Sedan har jag gjort nedslag under åren, där vissa händelser är uppdiktade och andra sanna. Det handlar även om relationerna mellan de människorna och klasserna.
– Om någon frågar ”är det där sant” kommer jag aldrig att svara på det, däremot är vissa saker som inte är så trevliga väldigt korrekta. Det här är att söka efter rötterna, hitta sitt sammanhang.
Berättelsens "nutid" är 1955 när Folke Antonssons farmor, Estrid i boken, ligger på sitt yttersta. Därifrån gör hon återblickar på sitt liv.
– Hon brukade ligga i kökssoffan och jag låg ofta hos henne där. Vi läste veckotidningar. Vi hade någonting ”tajt”, minns författaren.
I persongalleriet finns bland andra den mjuke pojken som Folke Antonsson känner igen sig själv i, läraren som vänder ringens klack inåt innan han slår elever med handflatan och en tuberkulos-drabbad granne som ger bondeparet nya perspektiv.
Berättelsen formas av relationen mellan Folke Antonssons farmor och farfar och den senares förvandling från en hård man som agar sina barn till en person som inser hur han levt sitt liv.
Folke Antonsson berättar om farfadern som en stenhård patriark med – innan krigets fasor uppdagades – ett gott öga till ”tysken”.
– Det har varit viktigt för mig att ingenting är svartvitt. Det finns inte goda och onda människor. Det finns många delar i en människa.
Folke Antonsson började sitt arbete med boken med att göra en rejäl tidsaxel för att kunna navigera bland händelser i släkten och kila in historiska skeenden.
I boken lyfter han fram kvinnorna, alla som verkade i det tysta medan männen ofta tog åt sig äran. Han ser sin farmor som en stark person om än det inte var vad hon utstrålade.
– Männen bestämde i stort sett allt, men ingenting hade ju fungerat utan kvinnorna.
– Deras lott var att hålla ihop familjen, föda barnen och se till att allt fungerade i hemmet – och det var enormt mycket.
Religionen går som en röd tråd, med möten och citat ut ”skriften” som inslag i vardagen. Farmodern väntade inte på att dö. Hon skulle ”gå” eller ”kallas hem”.
Under lördagen hålls ett boksläpp-arrangemang på Swensbylijda där Folke Antonsson berättar om sin bok och Kicki Enqvist står för musikunderhållningen.
Skildringen av Svensbyn är också central. Han hör själv till "myllan", minns barndomens doft av hö när han kom in i ett lider på vintern.
– Det är en kärleksförklaring till den dåtidens Svensbyn, som jag upplevde det.