Julstämning i operans tecken
Konsert: Katarina FallholmMedverkande: Katarina Fallholm, Karin Nybom, Musikhögskolans Kammarkör,Ulla-Britt Sandlund, Sven-Erik Sandlund, PeterDanielssonPlats: Piteå stadskyrkaPublik: ca 300 (fullsatt)
Jag kan inte säga att jag är överdrivet entusiastisk, men konserten innehåller en hel del godbitar att suga tag i över jul-
ledigheten. Katarina Fallholm, en Norrbottens egen operastjärna, med pianisten Ulla-Britt Sandlund är en väletablerad duo. En snabb titt på sångerskans hemsida skvallrar om att dessa musiker är väl förtrogna med varandra sedan många år, och gästsolisterna Karin Nybom (sopran) och Jan-Erik Sandlund (flöjt) känns självklara. Musikhögskolans kammarkör i decimerad skara och Peter Danielsson (kontrabas) ringar effektivt in konserten, och det är dessa som i mitt tycke utgör den stora behållningen.
Urvalet är folkligt men smakfullt gjort. Vi serveras ett pärlband av klassiska julsånger och stycken ur operarepertoaren. Praetorius Det är en ros utsprungen à capella och Max Regers Marias vaggsång inleder konserten, och ganska snart gör Karin Nybom effektfull entre i Blomsterduetten av Delibe.
De båda sångerskorna utnyttjar rummet och varandras impulser i ett mycket fint framförande. Därpå kanonsång av Musikhögskolans kammarkör under ledning av Erik Westberg, och en njutbar Cantilena ur Poulencs flöjtsonat med Ulla-Britt och Sven-Erik Sandlund.
Stundom undrar jag vem som egentligen är huvudakten för kvällen. Den första halvtimman av konserten avlöser duett, flöjtsolon och körpaket varandra medan Fallholms egen medverkan utgör ett minimum.
Även fortsättningsvis känns uppdelningen mellan huvudperson och gäster en smula, sned, men på det hela taget är blandningen frisk.
Min personliga åsikt är att en fullt utvecklad operaröst inte alltid passar för lättare repertoar och så kallad crossover-teknik. Bäst gör sig de båda sångerskorna i sina hemtrakter operan. Men i Stilla Natt/Silent Night visar Fallholm även prov på en lättare sångstil som främst i den svenska delen tilltalar mig mycket.
Men det är först när kammarkören framför Eric Whitacres Lux Aurumque som jag förnimmer något av julefrid. Ett tidlöst stycke, som den svårarbetade akustiken till trots gör det största intrycket på mig denna afton.
Att ännu en version av den hyfsat uttjatade Adams julsång O Helga natt får avsluta kvällen, känns dessvärre som en kallsup efter den upplevelsen.
Så jobbar vi med nyheter