Julafton i Rånistorpet

Doktor Rytter for till Rånistorpet i vargskinnspäls. Över isen på Smedsträsket skidade han i skenet av stjärnorna. Det var julafton och tjugotre minusgrader.

I Rånistorpets kökssoffa låg Frida Albertina i födslovåndor.

- Aj mor! grät hon.

- Kära flickebarn! Tänk att ställa för sig på självaste aftonen, sa mor Lovisa.

Hon hade fullt upp att färdigställa skinksteken och mota de onda krafterna från ytterdörren. Gång på gång gjorde hon korstecknet. Eldslågor slog ur vedspisen var gång hon öppnade luckan och slängde på en björkklabb. I kammaren hostade Gammelmor.

- Oskar Leonard! Lyft ändan från stolen och titta till mor min, sa mor Lovisa och sopade vedspillet från köksgolvet.

Oskar Leonard satt vid köksbordet och stoppade pipan i ljuset av fotogenlyktan. Håret var grått och spretade över skjortkragen. Han suckade och gick till kammaren. Sned i ryggen var han av skogsarbetet, brun om fingrarna av pipstoppandet.

Steg hördes i farstun och en knackning på köksdörren. Doktor Rytter stampade av snön, skakade rimfrosten ur skägget och steg in.

- Välsignade doktor Rytter, välkommen, sa mor Lovisa och neg.

Han krängde vargskinnspälsen av kroppen. Mor Lovisa, som var småväxt, försvann en stund i pälsverket när hon bar den över golvet och hängde den över karmstolen vid spisen. Ett par rossliga hostningar hördes från kammaren.

- Har Gammelmor dragit på sig lunginflammationen, undrade doktorn och höjde ögonbrynen.

Mor Lovisa nickade:

- Ack ja, ett sådant elände, doktorn. En ska till att födas och en ska till att dö!

Doktorn värmde händerna en stund över vedspisen innan han hälsade på Frida Albertina som låg gulblek i fotogenljuset. Han lade händerna över den rödrutiga klänningskullen som buktade ur kökssoffan och klämde omsorgsfullt ett par minuter. En bred rynka lade sig över pannan.

- Hm, hm, på det viset. Ett präktigt barn ser jag. Men en smula olydigt, fröken. Det har inte vänt sig som det ska och ligger på tok åt fel håll. Huvudet upp och fötterna ner. Doktorn kliade sig i huvudet och Gammelmor hostade. Oskar Leonard kom in från kammaren och nickade åt doktorn.

- Aj far! grät Frida Albertina.

Fadern blängde på doktorn. Riktigt argsint såg han ut, som vore det doktorns fel det som skedde. Oskar Leonard var egentligen en fridens man, men flickan som låg i plågor var hans enda och käraste. Han öppnade munnen för att säga något, just som en knackning hördes på dörren. Mor Lovisa skyndade att öppna.

En man steg in i köket, så storväxt att han fick böja nacken för att ta sig genom dörröppningen. Ögonen var svarta som decembernatten. På huvudet bar han en bisammössa med stora öronlappar. På kroppen en grå vadmalsrock, så lång att den släpade. Långa istappar hängde i nederkanten och rasslade över trägolvet. Han slog sig ner i karmstolen vid spisen, på doktorns vargskinnspäls, och stirrade rakt på Frida Albertina som blev så förskräckt att hon slutade kvida.

- Svart-Sigvard! viskade mor Lovisa.

Ett kallt vinddrag svepte över köket. Kanske berodde det på att mor Lovisa inte kom sig för att stänga farstudörren. I sanningens namn var hon så förskräckt att hon tappade både talet och handlingskraften. Inte ens korstecknet kom hon sig för att göra. Hon stirrade på Svart-Sigvard. Karln som satt i hennes kök hade sålt sin själ till hin onde! I utbyte fick han övernaturliga krafter. Så pratades i byn, och nog var det så. En långfredagsnatt hade Svart-Sigvard gått till kyrkogården. Först kröp han ner i graven hos ett nybegravt lik och skar en tygbit från svepningen. Sedan in i kyrkan och där satt fullt med folk, alla utan huvuden.

Mor Lovisa blundade. Framför sig såg hon den huvudlösa församlingen och djävulen i prästkappan. I högerhanden höll han nattvardskalken, i vänster oblatfatet. Ur fans hand tog Svart-Sigvard emot nattvarden och djävulen log med sina gula tänder och sa: "Sigvard Svartbrant, jag besöker dig på dödsbädden och kräver mitt".

Huden på mor Lovisa knottrade sig.

I sju minuter satt Svart-Sigvard på karmstolen i Rånistorpet, lika länge stirrade han på Frida Albertina. När han steg ut genom ytterdörren med istapparna på släp hade han inte yttrat ett ord. Mor Lovisa stängde dörren. Frida Albertina kved, Oskar Leonard steg fram och tog flickan i handen. Doktorn Rytter harklade sig och klämde åter på jättemagen i soffan.

- Märkligt, mumlade han. Barnet har vänt sig rätt, det har liksom slagit en kullerbytta.

En kvart senare hade doktorn förlöst ett välskapt flickebarn och smakat mor Lovisas julskinka. Frida Albertina log och den nyfödda skrek.

- Hon ska heta Alvina efter Gammelmor, sa mor Lovisa.

Hon lindade flickan i rent linne och räckte henne till Oskar Leonard. Stolt som en tupp stod han vid spisen med den lilla mot bröstet.

- Å, kära nån! ropade mor Lovisa. Vi har alldeles glömt Gammelmor!

Inga hostningar hördes längre från kammaren. Doktorn kontrollerade den gamlas puls och skakade på huvudet. Gammelmor hade vandrat vidare. Doktor Rytter kröp åter in i vargskinnspälsen och steg ut i kylan. Han spände skidremmarna om näbbkängorna. Med långa stavtag åkte han nerför backen mot Smedsträsket. Han log och tänkte på julsnapsen och doktorinnan och spisvärmen.

Helg eller vardag, födelse eller död; även korna i Rånistorpet krävde sitt. Mor Lovisa tog vinterjackan från kroken i kallfarstun. En yllesjal knöt hon om håret, gick ut i mörkret med mjölkstävan i ena handen och fotogenlampan i den andra. Snön hängde tung i tallarna. Mor Lovisa stod stilla och grät. I sorg över mor sin och i glädje över flickebarnet. Hon såg doktorns skidspår försvinna ner mot sjön. Hon höjde fotogenlyktan och såg långa klövliknande spår från farstubron över gårdsplanen vidare in mellan träden.

- Tvi, tvi, tvi, spottade mor Lovisa med andedräkten ångandes ur munnen.

Sedan gick hon till ladugården och kvällsmjölkade.