Gitarren har alltid funnits nära till hands i pojkrummet hemma på Korallstigen i Piteå.
- Jag är en nötare, gillar att sitta och plinka för mig själv. Däremot har det alltid varit pirrigt att spela för andra, även bland familjen och vänner.
Men ändå, i bakhuvudet har en dröm närts om att utmana ödet, mobilisera mod, övervinna stressen, komma över tröskeln.
- I vintras var jag less på Piteå. Då stärktes planerna på att dra iväg ensam någonstans och försöka livnära sig på gatumusik.
Jocke Lenndin snurrade jordgloben, blundade, sköt fram ett pekfinger som bromsade in över Australien.
- Faktiskt, det var en ren impulsgrej att det blev just Australien.
Busking-pass
I februari drog han iväg ensam med en flygbiljett köpt för egna sparade pengar. I bagaget fanns pass, tandborste, några t-shirtar, shorts, sandaler - och gitarren.
- Jag flög till Sydney och tog in på ett billigt enstjärnigt hostel som jag hittat på nätet. Någon dag senare ansökte jag om busking-pass, ett tillstånd för en hundring för att få spela på gatorna i Sydney.
Nästa punkt blev att besöka en musikaffär där en billig batteridriven förstärkare inhandlades, plus en mick.
Därmed hade Jocke från Piteå skaffat sig all behövlig rekvisita.
Pirr i magen
- Jag var fruktansvärt nervös när jag första gången gick med alla grejerna till en myllrande folkrik gångpassage i Hyde Park.
- Det regnade när jag kom fram. Under en lång stund tog jag regnet som en bra ursäkt för att banga ur och vända om. Men till slut drog jag upp grejerna under ett träd, satte på förstärkaren, hängde på mig gitarren och ... "Nu kör jag!"
Det fick bli en Dylan-låt. En tidig version. Ren. Rak. Avskalad.
- Det kändes bra. Det var inte så farligt. Jag försökte att se rutinerad ut. Van. Folk stannade upp, lyssnade och jag fick självförtroende.
Mitt i nästa låt landade det första myntet i gitarrfodralet. En inhemsk dollar, typ sju svenska kronor.
Hård hierarki
På tillbakavägen efter det första timslånga passet hade Jocke över tjugo dollar skramlande i byxfickan.
- Det kändes fantastiskt. Tänk att folk på andra sidan jordklotet uppskattade min repertoar och dessutom betalade för att lyssna.
Dag två flöt på lika bra. Dag tre ännu bättre.
- Efter en tid träffade jag Slim, en störtskön engelsman i 40-årsåldern som varit gatumusiker över 25 år runt jordens alla hörn. Vi började hjälpa varandra. Turades om att spela på samma fläck i Hyde Park för att bevaka platsen.
- Vi spelade en eller två timmar var, och avlöste varandra. På det viset fick vi ha plätten för oss själva, plus att vi fick en del behövligt andrum.
Mat och uppehälle
- Spellicensen gav tillstånd för olika områden, men hierarkin gatumusiker emellan var hård. Rutin och erfarenhet betydde ändå alltid första tjing i lukrativa distrikt.
- Störst sug hade Pitt Street, en shoppinggata där en duktig musiker kunde tjäna 500 dollar i timmen, runt 3 500 kronor. Men speltiden var begränsad till en timme och kön av lokala aktörer ringlade alltid lång. Sist kom gröngölingarna.
Som mest tjänade Jocke 85 dollar på ett timslångt spelpass, alltså nära 600 kronor.
- Som oerfaren blir man inte rik, men det var heller inte syftet. Jag ville hålla mig med pengar för mat och uppehälle och det lyckades jag med i tre månader.
Folkmusikgenre
Amerikansk folkmusik blev Jockes signum. Främst örongodis från Dylans tidiga låtskatter, varvat med låtar från The Tallest man on earth, alias Krister Mattsson.
- Jag spelade också en del Cornelis och Winnerbäck, inte minst då jag hörde svenskar i området.
- Totalt snurrade jag runt på 30-40 låtar. Några helt egna. Ett bra sätt att dryga ut dagskassan är att spela in egna demoskivor, och sälja dem för tio dollar styck. Det blir framtidens melodi, för det här blir ingen engångsgrej, säger Jocke.
- I princip mötte jag bara glada människor. Jag och Slim fick ett fan i en hemlös alkis, en uteliggare som bodde några parkbänkar från vår spelplats. Han var en riktig mysgubbe tills han hade druckit för mycket och föll i sömn. Det märkliga var att han omsänder plockade fram någon dollar och kastade i gitarrfodralet. Han var en godhjärtad trashank.
- Genom musiken mötte jag en hel del extroverta personer, många konstnärliga, udda typer.
- En gång gick en kostymklädd herre förbi med en fiol i fodral. Han började snacka, ville haka på och självklart fick han det. Han var ett riktigt violinproffs från nå’n stor kammarorkester. Det var ashäftigt! Vi körde tre låtar och det rasslade bra i gitarrfodralet, innan han tackade för sig, bockade och gick vidare.
- En gång kom en lodis springande i full galopp. Han var hög som ett torn, skrek, hotade slå in skallen på mig. Jag blev sjukt rädd. Men efter ett batteri av "fuck"-skrän hötte han med näven och sprang vidare.
Intajmad audition
Efter två månader i Sydney for även Jocke vidare, med buss, 75 mil norrut längs östkusten till storstaden Brisbane.
- Jag lyckades tajma en audition, motsvarande idol-tävling, för att få licens. Det kördes i stan fyra gånger per år för att i någon mån kvalitetssäkra gatumusiken.
Jocke fick godkänt.
Efter en tid med gatumusik i Brisbane blev det en kortare tur även till Cairns, i Australiens nordöstra hörn, innan det bar av hemåt till Korallstigen, Piteå och ett sommarjobb för Nolia-koncernen.
- Kanhända drar jag även ner till Stockholm någon helg i sommar för att spela på gatorna. Jag har fått blodad tand. Däremot skulle jag aldrig uppträda offentligt i Piteå.
Slim har också ringt och föreslagit fortsatt kompanjonskap i Australien kommande vårvinter.
- Planen är att köpa en billig bil, kuska runt och spela på olika platser. Det kittlar att fortsätta den här enkla okomplicerade livsstilen, säger Jocke Lenndin, 20, och slår an ett ackord på sitt vinstinbringande arbetsredskap.