Man blir nästan matt av hennes facit med melodifestivaler, egen femplus-show, en massiv diskografi och de senaste åren en tv-succé som nått storpublik. Jill Johnson har cementerat sin position som både bred och folkkär samtidigt som hennes egna musik fått en allt tydligare countryaura. Piteåspelningen understryker denna stiliga balansgång ytterligare. Den visar på en artist som vunnit publikens förtroende via ett kvalitetssignum snarare än en lång rad hits.
.
Inledningen med några puttrande låtar i mellantempo är ganska sval och bandet låter nästan lite för bra. För en stund saknar jag lite skit i musiken och står rentav och hoppas på spelfel för att få det hela lite mer mänskligt. Men det tar sig. Bandet spelar sig sakteliga in i matchen via värmande orglar, blänkande pedal steel och en hel del gitarr. Det blir mer och mer ”twang” i musiken samtidigt som setlistan öppnar upp och blir varierad i tempo och temperament. Här sticker avskalat avspända ”Rodeo” ut, den fina tretaktsballaden ”Better than me” likaså, för att inte prata om den lekfullt smygande ”I want my happy back” och mullrande partynumret ”We can sleep it off”, skrivet om ett slags alter ego som är mer ”wild and crazy” än hon själv. Här blir det häftiga gitarrexcesser när Göran Eriksson kör skiten ur sin välnötta telecaster.
.
Som vanligt är Jill Johnson ett skolexempel när det gäller att ta hand om en publik. Avslappnad, varm och okonstlad. Hon hyllar metoo och minns sitt starka första möte med Doug Seegers innan hon, förstås, hedrar honom med ”Down to the river”. När någon överförfriskad person i publiken låter för mycket när hon ska prata markerar hon: ”Nu får du vara tyst, på riktigt”.
Önskningar från publiken uppfylls också. ”Desperado” görs som en chansning, men känns helhjärtad och blir rena uppvisningen i tonkontroll för den röst som totalt hittat hem och som bara blir bättre med åren.
En annan stund som sticker ut är ”Open your heart”, hennes utmärkta översättning av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” (13 miljoner Spotify-lyssnare kan inte ha fel). Den är så mäktig att jag ryser när jag skriver det här.
.
Jill Johnson lovar att komma tillbaka. Hon kan känna sig varmt välkommen. Det här blev en gedigen och generös konsert om än inte magisk. Och den smått overkliga inramningen med sommarvärme framåt midnatt och folk som badar i bakgrunden kommer jag sent att glömma.