Jazz med lika delar glädje och sorg

Det är inte alltid så lätt att vara Festspelsrecensent. Inte nog med att man kastas hejvilt mellan en handfull genrer - konserterna håller dessutom så hög klass att det blir väldigt mycket rosor och väldigt lite ris utdelat. "Dagens i-landsproblem" kanske och hoppas du nu på en rejäl sågning för omväxlings skull, så är det lika bra du slutar läsa direkt. För trots att årets jazzkonsert kanske inte blir ett minne för livet så håller den vad den lovar och mer därtill.

Har man lyssnat på Sofia Petterssons senaste och hittills bästa album "Still Here", producerat av saxofonisten Magnus Lindgren, känner man inte helt igen sig. Den mångfacetterade ljudbilden med bland annat Fender Rhodes, trumpet och dragspel är utbytt mot en traditionell pianotrio. Det är i och för sig en sanning med modifikation - trummisen Ola Bothzen använder en del oortodoxa tekniker, som i inledande "Still Here" med ett kaotiskt muller som snyggt kontrasterar stadigt kompande pianisten Petter Bergander. Men den som imponerar mest är basisten Martin Höper med cool återhållsamhet och underbara melodiska solon.

Sofia själv har en mjuk, behaglig röst och ett diskret, effektivt vibrato. Och man hör vartenda ord utan att behöva spetsa öronen. Ibland tappar hon tyvärr kraften på något sätt och får då en mer nasal ton som jag har svårt för, men vilken rytmkänsla och vilket driv! Kan hon bara utveckla sitt personliga uttryck ännu ett snäpp så konkurrerar hon snart med Rigmor Gustafsson och Lina Nyberg på den svenska jazzsångersketronen.

Ett par låtar av inspirationskällan Paul Simon har kastats in i programmet. "Feelin' groovy", eller "The 59th street bridge song" som den egentligen heter, har bearbetats grundligt och funkar ju lika bra utan stämsång. Men i huvudsak är det eget material Piteåpubliken bjuds på och det innebär ett gediget hantverk med tydliga soulinfluenser och väldigt mycket glädje. Och en hel del sorg och saknad. "I'm gonna stay here hoping that you found something more beautiful" sjunger Sofia, uppbackad av Piteå stråkkvartett i smärtsamt vackra "God knows", och syftar väl på sin sambo Markus Sandlund, cellisten från Norrfjärden som omkom i tsunamikatastrofen annandagen 2004. "Still here" är dedikerad till honom och han är naturligtvis närvarande i många av Sofia Petterssons låtar.

Piteå stråkkvartett får ikväll nöja sig med att vara med på två låtar. Det är lite fattigt, för Lindgren-arren är som väntat toksnygga och lyfter både konserten och Sofia till högre känslohöjder. Men högst når vi på övertid, när "Better Days" brakar loss i en svåröverträffad congasorgie och med en basgång dränkt i klister. Flera dagar senare är det faktiskt den man minns mest från årets jazzkonsert.

Jazz med lika delar glädje och sorg

Jazzkonsert: Sofia Pettersson band och Piteå stråkkvartettPlats: Piteå stads kyrka, sen fredagskvällProgram: Främst eget material från albumet "Still Here" Publik: Drygt 150 personerLängd: En och en halv timme KONSERT