I 40 år har tonerna studsat genom lokalerna som inrymmer Musikhögskolan i Piteå. Många studenter och lärare har passerat genom åren, flera har blivit framgångsrika inom sitt område.
Den som varit längst i huset är tonsättaren och musikprofessorn Jan Sandström. Han ingick i den första kullen på utbildningen Sämus, särskild ämnesutbildning i musik, 1976, som två år senare blev Musikhögskolan.
– De fixade lokaler åt oss i kyrkstugorna i Öjebyn. Det var otroligt lyxigt, vi hade var sitt övningsrum.
1978 ändrades kursplanen för musikhögskolor i Sverige, vilket ledde till att tre nya bildades, i Örebro, Ingesund och Piteå.
Jan Sandström kom in på kompositionslinjen vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm, jobbade två år i Piteå och fick sedan ett stipendium då han åkte till Paris. Men 1985 återvände han till Piteå som lärare på den nybyggda Musikhögskolan.
– Jag tänkte faktiskt stanna i ett år, som gästarbetare, när jag kom 1982, säger han och skrattar.
Hittills har det blivit 36 år, och han berättar om en verksamhet i ständig utveckling:
– Tänk om någon hade sagt att vi kommer att ha en kompositionsutbildning, att vi ska samarbeta med symfoniorkestrar, att det ska byggas ett hus som heter Acusticum, och längre bort byggas en avdelning för en musikerensemble som är Sveriges bästa och heter Neo. Det fanns inte på kartan. Piteå har verkligen hängt med, och även legat i framkant i den tekniska utvecklingen.
Jan Sandström har varit med om att utveckla den konstnärliga och pedagogiska miljön för komposition.
– När jag var liten, bodde i Vilhelmina, spelade gitarr och gjorde egna låtar, så tänkte jag aldrig på att det också är en sorts skapande. I skolan fick man skapa genom att rita och måla, och fick hjälp med det redan som barn. Om man skrev en dikt eller berättelse så hjälpte svenskläraren till. Men just med musiken var det aldrig snack om att man kunde skriva egna låtar, eller att någon kunde hjälpa till med det. Så jag gick genom hela grundskolan och gymnasiet, och först på akademisk nivå fick jag en lärare i komposition.
Ganska snart efter att han hade börjat som lärare i Piteå föreslog han därför en utbildning för lärare i komposition för barn. Och så blev det:
– Vi hade undervisning på Musikskolan i Luleå, nuvarande Kulturskolan. Så dit kom det tioåringar och komponerade.
Den så kallade Luleå-modellen uppmärksammades och finns numera på flera håll i landet.
Något som Jan Sandström uppskattar med skolan är att det är fritt, och att saker händer snabbt:
– Det är väldigt lätt att fixa saker. En idé kan bli verklighet på en gång, det var lite det som gjorde att jag valde att flytta upp hit – och att stanna kvar. De som kommer hit, som inte är hemmablinda, häpnar över vad vi har. Allt från konserthus, Neo, studior och ljudteknik till medieutbildningar och danslokaler.
Han beskriver skolan som en liten värld, där allt finns – utom möjligen en stor stad:
– Vad finns i Stockholm då? Operan? Ja, men det har vi ju här, Piteå kammaropera. Vi har bra körer, orkester, vi samarbetar med Uleåborgs och Norrlandsoperans symfoniorkester, så hårdvaran finns på skolan.
Även forskningen har blivit en viktig del av utbildningen. Som exempel nämner Jan Sandström doktoranden Daniel Stighäll, som forskar i 1500-talsmusik och gör en opera som slutprojekt.
– Tuvalisa Rangström, som skrev librettot till min Drottningholmsopera, ska skriva librettot och jag gör musiken. Daniel Stighäll och hans kompisar från hela Europa ska spela och sjunga. Piteå kammaropera har beställt. Det är vad som kan bli avknoppningen om man har forskning och samarbeten.
Jan Sandström har haft 150 studenter i komposition.
– Ungefär 25 har en karriär, alltså var femte. De övriga får andra jobb. Efter kompositionsutbildningen kan man även jobba som producent eller annat, den är bra på alla sätt.
En av hans senaste studenter är 20-åriga Alva Stern, som går andra året på kompositionslinjen. Hon kommer från Göteborg, och tog omvägen via folkhögskola och musikkonservatoriet i Falun innan hon kom till Piteå.
– Mina föräldrar är musiker och ville att jag skulle studera i Stockholm. Men det ville inte jag. Jag hade ingen anknytning till den här delen av landet förrän nu, och det känns väldigt bra att min kärleksaffär med Norrbotten var på helt eget initiativ, säger hon och ler.
Varför Piteå?
– Det talas väldigt gott om kompositionsutbildningen, framför allt om Janne men även om Fredrik Högberg och de duktiga dirigentprofessorerna som jag gärna ville ha. Det var inte självklart att jag skulle bo här, jag tvekade till en början, men det går hur bra som helst. Jag älskar att bo här uppe, det trodde jag inte, men så är det.
Att det blev just komposition var självklart:
– Jag har alltid skrivit och kommer alltid att göra det, det är mitt primära uttryckssätt. Det var nästan inget val, skulle jag säga. Jag har fått en möjlighet att göra det jag tycker är roligast, och då måste jag ta vara på den.
Första intrycket av skolan var att den såg annorlunda ut än de andra platserna som hon studerat på:
– Allt är på en våning, det är skönt att slippa springa i trappor. Första intrycket av lärarna och den sociala miljön var väldigt varmt och välkomnande. Under min sökning pratade de med mig som att de faktiskt ville att jag skulle börja här, och det var inte en självklarhet. Det gjorde att jag kände mig välkommen, och att jag kände mig motiverad och likvärdig.
Storleken på Piteå som lärosäte ser hon enbart som en fördel:
– Det är ju inte världens metropol, om jag ska vara ärlig. Men det gör också att jag kan ta min tid och lära känna alla som jag studerar med. Jag kan göra mig ett namn och knyta kontakter i den takt jag vill. Det finns plats för alla att utvecklas i sitt eget rum och egen takt.
Alva Stern har snart gått tre terminer av sin treåriga kandidatutbildning.
– Mycket av utvecklingen sker utan att jag tänker på det. Bara att få vistas i en miljö tillsammans med andra personer som pratar om det som jag själv vill prata om. Vi sover, äter och tänker på musik hela tiden.
Hon uppskattar särskilt den musikaliska gränslösheten:
– Det handlar inte bara om konstmusik, den klassiska linjen och komposition. I mitt närmaste gäng är vi en danslärare, en till kompositör, en jazzmusiker och en rockmusiker.
Alva Stern medverkar också i ett jämställdhetsarbete, på initiativ från både elevkårens och studenternas sida, för att besvara frågan om varför så få kvinnor går på kompositionsutbildningen.
– Det har inte varit självklart att kvinnor ska eller kan skriva musik. Kvinnliga kompositörer finns bara en generation tillbaka i Sverige. Jag har också ett ansvar att visa att det visst kan vara så, att jag förtjänar den här platsen lika mycket som någon annan. Det är också det budskap som jag kommer att ta med mig när jag går ut härifrån som alumn, att utbildningen ska vara så pass öppen att alla känner sig välkomna att söka. Jag kände mig välkommen, och vill även välkomna andra att göra det.
I arbetet vill de komplettera studiematerialet och utbildningen, se till att alla blir lyssnade på och att studenterna vet om sina rättigheter. De vill också göra lärarna medvetna om hur studenterna påverkas av deras undervisning.
– Jag upplever att vi får gehör i lärarkåren och genom studentsektionen, och att vi blir tagna på allvar. Det känns bra, och gör det motiverande att fortsätta.
Musikhögskolan fyller 40 år. Hur vill du att den ska fortsätta att utvecklas i framtiden?
– 40 år, det är min dubbla livstid, säger hon och funderar en stund:
– Jag vill att människor ska fortsätta att söka hit, så klart. Att dagens studenter blir morgondagens lärare, och att vi kan få ta del av ett arbete nu som vi senare kan ge tillbaka i ett kretslopp. Och jag vill att universitetet ska vara en del av det kretsloppet.
– Jag vill att Piteå ska kännas närmare världen överlag. Världen känns inte så långt borta när man väl är här uppe. Därför vill jag locka folk hit till Musikhögskolan, och förhoppningsvis blir det folk som stannar här.
Under jubileet som pågår från fredag till söndag ska Alva Stern medverka med sång.
– Jag sjunger i kammar-kören för Erik Westberg, det blir jätteroligt.
Jan Sandström kan där-emot inte delta i helgens firande. Under lördagen blir han nämligen hedersdoktor vid Umeå universitet.