Det kom ett mejl. ”Här är innehållet till den tunnaste isen, brantaste stupet och även då det läskigaste släppet som jag någonsin har gjort = solodebut. En dubbelsingel (som ingen förståndig människa släpper) men som dock ändå får rama in mitt här och nu :-)”. Imorgon släpps ”Rosenlund”, en singel med dubbla spår influerade av hiphop och soul. Stilsäkert i en egen kategori, men föranledd av en stor dos osäkerhet och prestationsångest.
Johan Lindgren syns vanligtvis i souljazzbandet Patata & Freddy King, som kanske framför allt uppmärksammats för singeln ”Puckad av den skiten”. Nu står Johan Lindgren för första gången på egna ben. När han besöker hemstaden Piteå är det mitt i festivalrusningen och innan-släpp-ruset.
– Det är skitläskigt. Det har varit enorm puls och prestationsångest inför det här och en tanke jag brottats med länge. När jag äntligen bestämde mig för att släppa kändes det som att vara den första människan på Mars, säger han.
Låtarna är sprungna ur en vilja att skapa musik som speglar det han själv tycker om att lyssna på, men att ta sig ur djupa hjulspår kan vara svårt.
– När jag sitter och skriver beats eller vad som helst som har ett sound som inte låter som Patata har det ofta känts som bortkastad tid. Jag har alltid haft en kärlek till hiphop men när jag rör mig ditåt kan jag ofta känna ’vafan gör jag det här för?’.
När de tankegångarna väl släppte tog det två dagar att färdigställa två låtar.
– ’Think’ satt jag och skrev hemma i köket, när jag började lägga sång och trummor kom lekfullheten fram och jag åkte på en kreativ våg jag inte känt på länge. Jag hamnade liksom utanför mig själv, det var helt sjukt.
Lekfullheten märks i det ovanliga trumkompet. Klaviaturackorden vet Johan Lindgren inte vad de heter, han har format fingrarna på känsla och låtit den känslan rinna ut genom ljudvågorna. Pretentioner har fått ge sin plats åt ett ärligt uttryck.
– De här två låtarna syr ihop den hiphop, soul, neosoul och jazz som jag gillar. De har blivit den jag är, jag tror det är för att jag inte har överanalyserat någonting i det skrivande skedet.
Johan Lindgren växte upp på Djupviken och minns hur han brukade hänga på skivaffären Hit it och Åhléns musikavdelning när han var yngre. När han gick i åttan fick han sin första elgitarr.
– Jag har alltid konsumerat mycket musik, så det kändes som ett naturligt uttryck för mig. Jag har aldrig gått i någon kommunal musikskola eller så, men mentalt är jag alltid bland takter och toner. Det är som en parallell värld.
Tillsammans med Kalle Granberg och Johan Spinnell rappade han hemma i pojkrummet. Många hemmainspelningar som för det nu 31-åriga örat ”låter fruktansvärt”, men som var början på ett musikaliskt uppvaknande.
– Det är såna som Jakk Who (Joakim Öhman) och Griljo (Filip Granberg) som lärde en att det faktiskt kan låta bra när det kommer från Piteå. Griljo är ett praktexempel på ohämmad kreativitet, jag blev så avundsjuk i själen när han släppte sin skiva i vintras. Han gör det för att det är kul och jag hittade något jag hade tappat när jag fattade det.
”Rosenlund” är döpt efter busshållplatsen precis utanför lägenheten på söder i Stockholm. Det är där låtarna är skrivna och till stor del inspelade, och titeln ramar in Johan Lindgrens här och nu, i ett Stockholm som blivit hans hem men som stundtals är oförlåtande.
– Det kan kännas inskränkt ibland. Jag vill inte göra musik som låter som Stockholm, ibland skulle jag bara vilja packa ner instrumenten och åka hem till Piteå ett tag. Jag tror någonting skulle skifta då.