Mi von Ahn är den lovande singer-songwritern från Umeå som inleder kvällen med en halvtimmes uppvärmning. Med sig har hon en halvakustisk gitarr som hon spelar singback till kraftig baskagge. Rösten är fyllig och dynamisk i förhållandet mellan styrka och sprött. Låten ”Come in” avslutar hennes set fint innan hon lämnar över till Isak Danielson.
– Jag är smickrad att ni bangar mello för det här, säger han när de inledande applåderna har lagt sig. Han har lovat publiken sin personlighet, sin röst och sina låtar inför Piteåspelningen på lördagen. Och visst fick vi det – inte minst personligheten. 21-åringen har en ungdomlig charm som jag tror lämnar få oberörda. Mellansnacken är tafatta men lockar till varma skratt.
– Jag önskar jag hade någon som stod här uppe och pratade åt mig, säger Isak Danielson efter att han varit på väg att berätta någonting som kanske inte var menat för publik innan han blev hejdad av sin gitarrist.
Låtarna handlar om kärlek och jag undrar om talangen från 2012 års upplaga av X Factor inte är den svenska motsvarigheten till Storbritanniens Sam Smith. Det är ballader, en röst som klarar det mesta och en flygel och en elgitarr som enda ackompanjemang på scenen.
Inleder gör Isak Danielson med sin senaste singel ”Bleed out”, sedan rullas en kavalkad av hjärtskärande kärleksballader upp i en 40-minuters spelning till brinnande ljus och ett lugnt tempo. Det är verkligen bra, jag kan nog inte förklara nog många gånger vilken snygg och kontrollerad pipa Danielson har, men själva framförandet lämnar vissa saker att önska. Outrot från en låt har knappt hunnit klinga ut innan den avskedas med ett ”tack, det var det” innan nästa låt påas. Innehållet hinner liksom aldrig landa och det är synd.
De flesta av bitarna kommer från debutplattan från 2018, och bäst är nog ”I’ll be waiting”. När Isak Danielson sjunger följer kroppen hans stämband, och varje ton liksom dansas fram trots att han sitter ner. Scenspråket är lika tafatt och samtidigt charmigt som mellansnacken – till en början tänker jag att han inte hittat sin persona än innan jag inser att det är exakt det här som är hans scenidentitet och i kombination med avsaknaden av övrig munterhet i låtarna blir det väldig snyggt.
Mot slutet av konserten spelar han den ännu osläppta låten ”Run to you”. En halv minut in avbryter han, ”nej vi får börja om så vi kommer in i rätt mode” och det märks att låtarna han skrivit för egen hand ska få den perfektionism och det framträdande de förtjänar – det får de också.