Intim spökhistoria med twist

Vart tog de egentligen vägen, de tre fyrvaktarna som försvann från en fyr utanför Skottlands kust en dimmig natt år 1900? Kropparna hittades aldrig, inte heller någon rimlig förklaring. Detta mycket omskrivna mysterium hoppas jag att få ett svar på när jag för första gången slår mig ner i Studio Acusticums black box då Peter Maxwell Davies "Fyren", i Piteå kammaroperas tappning, står på programmet. Men en lite seg första kvart och en modern och atonal timme senare ska det visa sig att jag inte har fått några egentliga svar, bara fler frågor. Så på väg ut i höstmörkret umgås jag med tanken att återvända lördag eftermiddag för att se och lyssna ännu en gång.

Det som fascinerar med historien är förstås att den aldrig fått någon lösning. Det står var och en fritt att spekulera kring vad som hände, en frihet som Davies utnyttjade till fullo när han satte pennan till pappret 1979. Och samma dag som uruppförandet i Edinburgh slocknade faktiskt fyren oförklarligt för första gången sedan händelsen 80 år tidigare. Bara en sån sak!

Jag tycker lite synd om Luleåborna som får se kammaroperan i Kulturens hus stora sal på söndag, för det här är en föreställning som passar perfekt i den miljö som en black box med dryga 150 sittplatser kan erbjuda.

Ronny Anderssons kyliga, intima ljussättning och Gunnar Ekmans smått klaustrofobiska scenografi får i alla fall mig, i kombination med närheten till sångarna, att bli delaktig i de isolerade fyrvaktarnas öde.

I det här formatet och i säker regi av den unga, tillträdande Folkoperanchefen Mira Bartov blir gesterna lagom stora och historien har inte tillåtits svämma över, varken i längd eller komplexitet. Dessutom uppfattar man librettot utan problem - bara någon enstaka gång sneglar jag på textskärmen som hänger från taket.

Akustik i världsklass sägs det ju, men i det här fallet är nog tydligheten i lika hög grad ett resultat av de tre sångarnas förmågor. "Musikaltenoren" Jan Kyhle, för övrigt med ett förflutet i gamla poppunkarna Reeperbahn, basen Johan Schinkler och Piteåsonen Ulf Lundmark med sin djupa barytonröst känns alla självklara, både i sina roller som isolerade, på gränsen till galenskap och som sjömän på väg med proviant. Och när de bestämmer sig för att bota klaustrofobin med att sjunga lättsamma sånger tränger Davies förkärlek för att blanda vitt skilda musikstilar fram. Under den oskuldsfulla ytan bubblar texterna av ond, bråd död men i orkesterdiket sitter musikerna och småmyser, leende, och verkar uppskatta att plötsligt spela stadiga gitarrkomp, ostämt barpiano och demontera både "My bonnie is over the ocean" och en pastisch som luktar Frälsningsarmen lång väg.

Det är dock ingen dans på rosor för orkestern, som består av Norrbotten NEO, utökade till 12 musiker. "Fyren" är mycket tekniskt krävande och det är därför det har dröjt innan Piteå kammaropera har gett sig i kast med detta önskestycke. Men nu finns ju verkligen förutsättningarna och faktum är att jag nästan glömmer bort att orkestern sitter där.

Men det är väl i och för sig den bästa kritik man kan ge i operasammanhang?

Nå, vad hände med de tre fyrvaktarna undrar du. Men av mig får du inget annat svar än att den som tror sig att ha löst mysteriet mot slutet kanske måste bereda sig på en rejäl, avslutande twist signerad Mira Bartov.