På en skärm i Bio 3:ans fikahörna i Småstaden, syns en man sitta och tala. Något annat händer inte, det verkar småtrist och drar inte till sig uppmärksamhet direkt. Men ger man sig tid att lyssna på vad han säger, går det knappt att slita sig därifrån.
Lars Bagge heter mannen. Han är psykolog med 35 års erfarenhet av hur mobbare, mobbade och de tysta upplever kränkande särbehandling på offentliga och privata arbetsplatser - och hur vuxenmobbning uppkommer. Alla mår dåligt, men problemet är vanligt och frekvensen står inte alls i proportion till hur lite vi talar om det.
Just därför ville Elisabet Strindinger lyfta fram det. Hon har också spelat in tio personers berättelser om hur de kränkts av chefer och arbetskamrater. Vittnesmålen kan besökarna lyssna till i hörlurar. Några berättelser handlar om hur fackligt aktiva motarbetas, men det finns också andra exempel. Lars Bagge konstaterar att detta förekommer på alla nivåer i organisationerna och att det absolut inte är en klassfråga. Däremot syns skillnad i hur män respektive kvinnor utför kränkningarna.
Vandringsutställning
Första gången Elisabet Strindinger presenterade "En dag fick jag nog" offentligt, var som examensarbete vid konsthögskolan i Malmö som hon gick ut 2010. Då tog verket 50 kvadratmeter i anspråk och de medverkande var med personligen, som levande delar av installationen.
I samband med att utställningen vandrade vidare till Elisabet Strindingers hemstad Kalmar, arrangerade galleristen Monica Strandberg ett seminarium i samarbete med Utbildningsradion. Föreläsningarna filmades av Kunskapskanalen och inspelningen kan ses på svtplay fram till 16 april 2016 (www.ur.se/Produkter/163648-UR-Samtiden-Vuxna-som-mobbar-vuxna-Mobbning-ett-modernt-samhallsproblem).
Utställningen har också visats i Malmö ytterligare en gång, samt i Stockholm. Efter Piteå väntar Hallunda.
- Konstfrämjandet och Folkets hus och parker hjälper mig med att få utställningen att vandra. Fackförbund och andra intressenter har hört av sig och jag anpassar visningen till lokalerna, sa Elisabet Strindinger vid vernissagen igår.
Hon är glad över att den nu aktuella lokalen är en öppen plats där folk rör sig mycket.
- Då kommer andra människor än de som väljer att gå till en konsthall eller ett galleri.
Iscensätter skeenden
Över huvud taget har Elisabet Strindinger ägnat sitt konstnärskap åt samhällsfenomen som hon ifrågasätter eller vill uppmuntra. Hon kan både måla och skulptera, men det hon främst ägnar sig åt är att iscensätta skeenden i offentliga rum och kommentera mänskliga relationer. När hon till exempel upplevde samhället som stressigt, tillverkade hon ett "pausparaply" som hon erbjöd folk som behövde en paus att låna. (Ett sådant paraply invigdes för övrigt i Badhusparken i Piteå i somras).
En annan gång, när hon observerade att det behövdes mera värme bland människor på gator och torg, bad hon folk kramas där med någon utvald i ett par timmar. När hon kom på att alla människor är värda ett diplom, gjorde hon 100 stycken och började dela ut till människor som själva får välja vad de ska ha diplom för, sedan fotograferar hon dem.
Förra året placerade hon stolar och bord vid åtta köpställen i Kalmar och erbjöd folk att sätta sig och skriva ner vad de är tacksamma för på vykort med sin egen adress på. Sedan ställde hon ut vykorten och besökarna fick också skriva. Efteråt postade hon tillbaka alla vykort så att ingen skulle glömma vad de har att vara tacksamma för.
Samtliga projekt har fått positiva reaktioner från de inblandade.
Vill inspirera
Elisabet Strindingers föreläsning handlade bland annat om hur hon efter fem försök till sist blev en av tolv utvalda bland 700 sökande till konsthögskolan i Malmö.
- Jag vill inspirera andra till att inte ge upp sina drömmar.
Hon började med att tala om att hon vid 35 års ålder fick diagnosen ADD.
- Nu är jag 40, så det är rätt nyligt. ADD är nästan som ADHD fast inte riktigt. Nu när jag har en diag-nos är det lättare att veta hur jag ska göra för att planera mitt liv.
Sedan komprimerade Elisabet Strindinger sin livberättelse till en timmes sorger och glädjeämnen med start när hon som fyraåring bestämde sig för att bli frisör. Konsten kom in i hennes liv när hon var 25 år.
Elisabet Strindinger berättade även om det svåra i livet, till exempel hur hon två gånger blev en vilsen själ på väg mot nervsammanbrott. Den andra gången blev hon utbränd.
Hon hade många olika arbeten - som frisör (hon fick gesällbrev som 18-åring efter att ha gått som lärling) och spa-ägare bland annat.
Nu har hon allt det där som tycktes ouppnåeligt för bara några år sedan, trots att hon har haft och har det tufft ekonomiskt: Ett ställe på landet med frisersalong och spa, där hon kan ägna den mesta tiden åt konsten som hon upptäckt har terapeutiskt inverkan på henne.
- Jag tjänar ju inga pengar på min konst och vill inte det heller, därför kom jag på att jag kan hålla föreläsningar och kanske tjäna någon krona!