Ida Linde bor i Stockholm och kom till Piteå på inbjudan av kulturföreningen Ordmån. Hon tror inte att hon kunnat skriva sin senaste bok ”Norrut åker man för att dö” om hon inte flyttat från Umeå.
Romanen handlar på ytan om Sara och Benjamin som åker omkring och mördar folk, men på djupet handlar brotten inte om dem utan om orsak och verkan.
– I samma stund som man längtar bort vill man vända hem.
–Den känslan är en förutsättning också i Springsteens texter. Boken var mitt sätt att skriva mig hem, sa Ida Linde.
Medan hon skrev var hon nervös över hur folk skulle reagera på titeln, men i norra Sverige verkar det som om flera läsare delar hennes egen tanke om att det är fint att åka hem för att dö.
– Många från södra Sverige tycker att titeln är sorglig och hemsk, men det är den inte för mig.
–Dels fick jag den från gammal fornnordisk mytologi om att man far mot norr när man ska dö, dels från 1800-talets realpolitik om fördelning av resurser.
Skriver jämt
Hon pratade en hel del om att skriva, som för henne inte enbart handlar om det praktiska momentet att pränta ner orden. Hon hävdade att hon jämt skriver, utom när hon är på gymet: Medan hon arbetar som lärare på Nordiska författarskolan vid Biskops Arnö, medan hon översätter dikter, medan hon läser – exempelvis Sara Lidman som betytt mycket för henne.
– Första gången jag minns mig själv som barn var när jag började skriva, för det innebar att tänka och på så vis bli till. Jag tänkte att det kanske var min uppgift att skriva på grund av det som pågick i mitt liv när jag var barn. Inte att jag skulle skriva för att bli författare.
Baggböleriet
Att fortsätta skriva har alltså alltid varit självklart för Ida Linde, till skillnad från att ge ut det skrivna.
– När jag frågade mig hur jag ska rättfärdiga det kom jag fram till att jag inte får hålla tillbaka något, jag måste berätta allt jag vet.
–Jag gav allt jag hade, för jag intalade mig att jag aldrig mer kommer att skriva en bok om Västerbotten.
Första kapitlet i ”Norrut åker man för att dö” handlar om mördandet. De andra kapitlen handlar om människor som berörs av morden, till exempel de anhöriga. Ett kapitel handlar om hur historiska orättvisor påverkar nya generationer.
– En av låtarna på ”Nebraska” heter ”Mansion on the Hill”, om ett hus på krönet där överklassen bor. I Västerbotten är det närmaste man kan komma Baggböle herrgård i Umeå.
– Därför skrev jag ett kapitel som handlar om när James Dickson kom och startade sågverk längs Norrlandskusten på 1800-talet, sa Ida Linde.
Hon läste högt om när Elof träffar på denne främling på hemväg genom skogen. Först blir bondsonen som förälskad, men när han upptäcker att Dickson stjäl och att alla dör byts fascinationen till hat.
Fint sällskap
Ida Linde bestämde sig också för att absolut inte romantisera kylan och naturens storslagna skönhet i norra Sverige.
– Jag misslyckades lite, konstaterade hon och tillade att det var roligt att skriva om mord – vilket hon aldrig gjort förut.
– Med litteratur får man ett utökat register. Det man inte kan göra kan man skriva. En annan fördel är att det är fritt fram att röra sig i tiden och möjligheterna till parallella skeenden.
Ida Linde konstaterade att livet blir större av läsande – att läsa är att känna sig mindre ensam.
– Att skriva är att kunna vara ensam tillsammans med någon annan och det är för mig ännu bättre. Jag har inte hittat något annat sätt att vara det på, men jag är öppen för förslag.