Stina Stoor var 27 år och sjukpensionerad när hon skickade in en kort berättelse till en novelltävling där de som ställde upp fick vara anonyma – om de inte vann. Men det gjorde hon.
– Jag hade två små barn, hade inte gått gymnasiet och hade ingen karriär, så jag hade aldrig vågat skicka in novellen om inte tävlingen varit anonym. Jag var nervös för att göra bort mig totalt, sa Stina Stoor.
Hon förvånades över att hon fick erbjudanden om att fortsätta skriva efter vinsten, till och med betalt i förskott. På den vägen är det, men den har inte varit helt rak ändå.
– När novellsamlingen var klar visste jag att jag borde vara glad, men jag grät mig genom hela sommaren efter att skrivandet var slut. Jag hamnade i en kris som ifrågasatte allt jag var.
– Det gjorde ont att ha haft så fel om mig själv i 30 år. Om vad jag dög till och vilket värde andra människor skulle sätta på mig, för jag har aldrig lyckats med något i hela mitt liv, sa Stina Stoor.
Hon berättade också om hur hon återupptäckte dialekten som hon försökt arbeta bort och sa att den hjälpte henne att öppna minnen och känslor.
– Jag vet inte om jag kunnat skriva utan de dialektala orden, konstaterade hon och slog upp den sista novellen i ”Bli som folk”.
Publiken i ett smockfullt Krokodil satt andäktigt tyst och hörde Stina Stoor läsa berättelsen om hennes egen familj. Där ryms vissa mått av det mesta – humor, tragik och andra jordnära iakttagelser och känslor i vardagen. Hon fick varma applåder.
– Den är självbiografisk, men vissa saker har jag ändrat och maskerat, sa Stina Stoor.