Högklassigt med Trio Virga
Konsert: Trio VirgaProgram: Verk av blad andra Beethoven och Bruch. Uruppförande av Emil Råbergs Romans och Aggro.Plats: Piteå stadskyrka söndag kvällPublik: 41 personerE MUSIK
Konserten inleds med Andante ur Max Bruchs "Åtta stycken för klarinett, viola & piano". Stycket tillhör en sedan starten återkommande favorit som här framförs med stor innerlighet. Gårsjös varma vibrato vävs samman med Norens mjuka ton, omgivna av Nilssons följsamma piano. Det är en sann musikalisk upplevelse! Ytterligare två stycken ur samma samling, Allegro con moto och Allegro vivace, ma non troppo spelas med elegans och rytmisk precision. Här saknas något av den trygga värme trion förmedlat i det första stycket. Musikerna lyckas hålla ihop styckena till en helhet tack vare fint samspel.
Med denna inbjudande öppning fortsätter så trion med Adagio Cantabile ur Beethovens pianosonat Pathetique. Här arrangerad för trio får musiken en ny identitet där temat elegant varieras mellan musikerna.
Av den för många okände kompositören John Jacobsson spelas "Tre stycken för pianotrio". Beskrivningen "En svensk Mendelsohn stöpt i Schumanns form" stämmer väl in.
I det lekfullt allvarliga Fantasistycke har klarinetten ett tekniskt övertag och hoppar lätt genom brutna treklanger, medan violan görs mer rättvisa i det följande Lyriskt Intermezzo. I Humoresk enas de tre musikerna, och når en av kvällens höjdpunkter.
Sist ut av det gamla gardet innan kvällens Grande Finale är Smetana, i en orkesterreduktion av Die Moldau. Därefter skördas de första frukterna av det nyss inledda samarbetet med unge kompositören Emil Råberg (f. 1985)
Över de två specialkomponerade styckena vilar ett romantiskt skimmer, men med utbrytarideer som eliminerar alla risker för sentimentalt plagierande. I Romans hålls de små taggarna väl tämjda under en väv av rena harmonier. Kulmen nås mot slutet, med pianistens båda underarmar tryckande breda, uttrycksfulla kluster.
Det är med all rätt hon sedan tar av sig tröjan innan hon ger sig i kast med Aggro. Jag anar husguden Rachmaninovs tongångar i denna komposition, som verkligen gett Kristina Nilsson en tuff uppgift att lösa. Musiken böljar sig fram med kraft och energi, och kompositören lyckas med konststycket att inte låta violan och klarinetten dränkas i pianovågorna. Detta genom ett effektivt utnyttjande av melodiinstrumentens högre register. Ett mäktigt slut på en alltigenom högklassig konsert!
Så jobbar vi med nyheter