1938 smälte Europas demokratiska politiska klimat sönder, och dess ideal föll i land efter land. Fascistiska regimer tog makten i länder som Tyskland, Italien och Rumänien. I Spanien skulle general Franco ta makten efter inbördeskriget.
Men det fanns folk som protesterade innan dess, och som ville slåss mot fascismen i kriget. Bland dessa fanns Erik Helmer Gustafsson från Hudiksvall. I april 1938 åkte han och tre av hans kamrater till Spanien för att slåss mot Franco. De var fyra av de drygt 600 frivilliga från Sverige som valde att åka. Ungefär 200 kom aldrig hem igen.
- Om de här unga männen skrivs det inte i skolböckerna längre. Det är bland annat därför jag skrivit den här boken. Men det är också historien om min pappa - om hur han kände, vem han var och vad han trodde på, berättar Kerstin Gustafsson Figueroa.
Odokumenterade livsöden
Kerstin Gustafsson Figueroa är en erfaren journalist, radio- och TV-producent. Innan hon skrev ”Farsan, Spanien, kriget och jag” har hon bland annat gjort en radiodokumentär om de svenska Spanienfrivilliga, och har själv pratat med många som åkte för att strida.
- Jag har intervjuat alla jag kunnat hitta som ställde upp i kriget i Spanien och som fortfarande lever. Det här har jag hållit på med från och till sedan 80-talet, säger hon.
Hon säger själv att det inte finns så mycket skrivet kring de svenska frivilliga som åkte till Spanien under kriget.
- De Spanienfrivilligas historia är generellt inte så väldokumenterad. Kanske beror det på att många Spanienfrivilliga var uttalade kommunister. Den socialdemokratiska regeringen förbjöd folk att åka till Spanien för att strida, och sex månaders fängelse väntade dem som blev avslöjade med att åka dit. Men folkligt fanns ett stort solidariskt stöd för Spanien, och för de frivilliga som stred mot Franco, säger hon.
Förtjänar respekt
Många av de som kom levande hem från kriget i Spanien led av vad de upplevt på slagfälten. Många valde också att inte prata om det. Från att ha hyllats av tusentals sympatisörer när de kom hem gjorde samhällsklimatet under Kalla kriget att många led i det tysta. Skräcken för en invasion från Sovjetunionen gjorde att kommunister sågs på med misstänksamhet.
- Min pappa packade nog ner sin ångest och rädsla i en känslomässig låda. Många i den spanska frivilligkåren hade starka sympatier för Sovjet-Ryssland. Min pappa var kommunist. Idag använder man inte det ordet längre. Ibland känns det som att det ordet, åsikterna och engagemanget kring dem aldrig har funnits. Men de fanns, säger Kerstin Gustafsson Figueroa.
- Oavsett vad man tycker om det måste man förstå historien för att kunna lära av den. Man behöver inte försvara kommunismen och dess baksidor bara för att man skriver om den och om de människor som trodde på den. En av anledningarna till att jag skrivit den här boken är att jag tycker att de här frivilliga förtjänar respekt för vad de gjorde för att bekämpa fascismen. Jag visste att min pappa var Spanienfrivillig, och var stolt över det, säger hon.