- Allt jag skriver om är verklighet som jag skruvar lite, för jag har ingen fantasi. Jag hade själv fyra morbröder när jag var liten.
Så fortsätter det. Dottern Alva, nu 16 år, är enda barnet och lika räddhågsen som sin mamma enligt Pija Lindenbaum. Den första bokserien som hon gjort handlar om Gittan, som är en blandning av dem båda.
- Att jag skulle bli tecknare eller författare var inte självklart, men jag åkte till Stockholm och började på Konstfack efter gymnasiet. Sedan arbetade jag som bildkonstnär tills en kompis övertalade mig att skriva ner en berättelse som jag hade tecknat. Det blev boken "Else-Marie och småpapporna". Den väckte uppståndelse både på bokmässan i Bologna, hos en tysk förläggare och en svensk icke namngiven person på bok- och biblioteksmässan i Göteborg som i en freudiansk analys frågade författaren: "Är du medveten om hur ofta du ritar bananer?".
- Jag fattade inte vad som var konstigt med flickan och de sju papporna. Det är ju en saga! Så när jag illustrerade Astrid Lindgrens berättelse "Mirabell" målade jag medvetet en morot i flickans knä när hon sitter i grönsakslandet, bara för att analytikerna skulle få något att fundera på, säger hon med humorn som många i publiken känner igen från böckerna skymta fram.
Växelverkan
Pija Lindenbaum anser att orden är lika viktiga som bilderna i en bilderbok, eftersom det inte finns utrymme för så många ord. När en ide är klar börjar hon med att skriva. De bildideer hon får under tiden skissar hon snabbt på sidan om. En växelverkan hon är mycket glad åt.- Jag anpassar inte språket efter vissa åldrar, utan jag försöker gå in i mina karaktärer istället. Om jag lyckas kan barn ta till sig språket. Jag vill att orden ska vara mer åt poesihållet än en rak berättelse med början och slut, så att texten får karaktär, en personlig ton med doft och färg.
Själv är hon en bildmänniska, men vet att andra minns ord bättre än bilder. I "Lill-Zlatan och morbror raring" till exempel, märks hennes omsorg om denna växelverkan på tre plan:
- Barnperspektivet visas i texten och vuxenperspektivet i bilderna, eftersom vi vuxna kan läsa av bilder på ett annat sätt. Och så finns det ställen där text och bild talar om olika saker, när känslor och ord är motsägelsefulla.
Totalkoll
Skisserna lägger hon ner mycket möda på att färgsätta. Som i Gittan-böckerna, där färgerna först är ganska naturalistiska. När Gittan gå in i sin fantasivärld med vargarna blir skogen röd istället för grön, sanden på ön med småfåren blir äggulsgul, det rosa rummet blir grönt när älgarna kommer. Hon visar ark med olika nyanser av en och samma färg som hon testat. De tidigare originalens färgskalor är målade i akvarell, de senare med en flytande akrylfärg. Denna totala kontroll kan hon bibehålla något så när så länge böckerna trycks på svenska, men när de översätts har hon insett att hon måste släppa kontrollen.- Vissa länder förstår inte humorn rakt av, inte ens i de nordiska länderna är det säkert att den går hem eftersom det inte finns sådana hitta-på-ord där som vi har på svenska. Och de engelska översättarna är inte roliga, de vill ha precis allt noggrant utskrivet med ord.