När Helena von Zweigbergk kom till kulturföreningen i Piteå för andra gången på fem år, berättade hon om alla steg hon tagit i sitt författarskap.
Publiken fick följa henne genom glimtar från barndomens tidiga tankar om författande, lockelsen i pappa journalistens arbetsplats på Sydsvenska Dagbladet i Malmö, skrivandet om film, att hon var med och startade magasinet Elle med mera. Hon skrev krönikor i tidningen Metro när utflyttade Pitebon och jorunalisten Liza Marklund slog igenom med sin första deckare.
– När den svenska deckarboomen, som Liza Marklund är en del av, var som störst var jag omkring 40 år. För 15 år sedan började förlagen inventera alla journalister som kunde tänkas skriva deckare, så jag blev bjuden på lunch av en förläggare.
– Först tänkte jag att deckare inte är något för mig, jag är mer intresserad av psykologiska och moraliska frågor än frågan om vem, sa Helena von Zweigbergk.
En god hjälte
När hon hittade sin hjälte i en fängelsepräst blev det fyra romaner om Ingrid Carlberg på Semic förlag. Hon är inte blasé utan hittar mening, undrar över ondskan, och är god.
– Efter ett tag kände jag mig låst vid formen och frågade mig varför någon alltid måste dö. Då ville jag skriva en riktig kärleksroman, något verkligt.
Resultatet fick titeln ”Tusen skärvor tillit” och handlar om ett par som utsätts för prövningar i kärleken när missförstånden radar upp sig.
– Jag var lycklig när jag skrev den och säker på att den var bra. Men den kom knappt upp i bokhandeln. Att den blev en flopp gjorde mig jätteledsen, men det förde en bra sak med sig. Norstedts gillade stilen och sa ”kom till oss” så då bytte jag förlag.
Uppföljare till slut
Genombrottet kom med ”Ur vulkanens mun” som Helena von Zweigbergk nyligen hade gett ut förra gången hon var gäst hos Ordmån. Trots att hon då hade bestämt sig för att aldrig göra någon uppföljare blev det en till slut.
– De här personerna var så jobbiga att skriva om, jag tänkte att jag inte klarar av att vara i deras tillstånd en gång till.
–Den handlar ju om försåtliga och förtryckande mekanismer i en relation, och om sådant som är skämmigt och pinsamt. Människorna hamnar till slut i en stämning som ingen vill ta ansvar för.
– Efter ”Sånt man bara säger” som jag skrev samma år som min pappa dog, fick jag en idé om att skriva om människor som genomdriver en så stor förändring att det känns som att hänga i luften.
– Då kom huvudpersonerna från ”Ur vulkanens mun” fram och undrade varför jag inte fattade att det var deras separation boken skulle handla om, sa Helena von Zweigbergk om uppföljaren ”Anna och Mats bor inte här längre”.
Handlingen utgörs av de sex månader som går från att pappren är underskrivna tills skilsmässan är genomförd.
Hennes senaste roman, som hon själv kallar sin ljusaste, heter ”Än klappar hjärtan”. Den beskrev hon som ett frigörelseförsök från den typ av kammarspel med få karaktärer hon författat tidigare. Nu ville hon skriva en starkt känslomässig berättelse med skildringar av många öden och personer, i en engagerande berättarton.
– Sådant älskar jag själv att läsa. Den här boken handlar om perspektiv, med tre systrar i 40-årsåldern som berättar om samma saker ur olika synvinklar. De börjar långt ifrån varandra men närmar sig i slutet.
– Jag har fyra systrar själv och är bekant med den konstellationen. Ibland är det svårt att se någon som är väldigt nära och så tror jag det finns en dragkamp mellan att vara en särskild individ och att vilja uppgå i familjegemenskapen.
Helena von Zweigbergk har också reflekterat över hur lätt vi människor dömer andra och friar oss själva genom att antingen förklara våra handlingar med tillfälligheter, eller peka på någon annans karaktär.
– Jag tror jag skrev den här boken som en vuxensaga åt min son som gick ut gymnasiet då och sprang ut till vuxenvärlden. Som ett ”Grattis, du har ett liv! Vad gör du av det?” sa Helena von Zweigbergk och läste högt ur bokens inledning om just ett sådant tillfälle i karaktärernas liv.
Radioföljetong
Så länge Helena von Zweigbergk inte tycker att hon pratat klart om ”Än klappar hjärtan” kan hon inte påbörja en ny roman, förklarade hon.
– Det första skönlitterära jag gjort efter den är en radioföljetong som ska sändas under sportlovet.
Hon sa också att små eller stora händelser som gjort något slags intryck på henne ger stoff till romanerna. Det kan vara händelser ur hennes eget liv eller ögonblicksbilder ur andras, men också böcker och filmer.