Sara Lövestam började från början när hon redogjorde för sitt författarskap vid kulturföreningens säsongsavslutning.
Därmed blev det lättare att förstå att hon tycker grammatik är så roligt att hon skrev sin bästsäljare bara för att belöna sig själv när romanskrivandet kändes tungt, utan tanke på utgivning.
– Mitt språkintresse började ta sig proportioner när jag var sju år. Min syster och jag hittade på egna språk och till ett av dem hade jag en ordlista med hundra ord.
– När jag började undersöka hur de skulle böjas genom att jämföra med svenska ord, kände jag att jag var upptäckare av ett stort fantastiskt system, sa Sara Lövestam.
Refuserad
Hon blev lättad när hon senare förstod att hon inte var ensam upptäckare:
– Allt föll på plats när vi hade grammatik i skolan och det visade sig att någon vuxen tänkt på samma sak som jag gjort i många år.
Sara Lövestam fick alltid högsta betyg i svenska och positiva omdömen om sina uppsatser, fast utan konstruktiv kritik.
Inte förrän hon var 25 år förstod hon att varken hennes första bok som hon skrev som femåring, eller den som blivit refuserad av flera förlag när hon var 22, eller de däremellan, ”inte hade så bra dramaturgi”.
– Norstedts gav mig en smocka vid refuseringen. De skrev fina saker om mitt språk, men också att ”din intrig är förutsägbar och dina huvudpersoner endimensionella”.
– Efter tre års ilsket frustande började jag tänka att jag kanske inte kan allt om att skriva trots att mina svensklärare alltid skrev ”jättebra” på uppsatserna.
–Där började insikten om mitt författarskap och att det viktigaste av allt är att ha en bra grundhistoria.
Sara Lövestam visade med en stor portion humor hur långsamt hon skriver. I den situationen tänker hon inte bara på hur alla vindlingar i berättelsen förhåller sig till historiens kärna, utan också på att hitta exakt rätt ord.
– Jag redigerar samtidigt som jag skriver, för rytmen måste bli rätt, sa hon och delade med sig av hur hon gör för att hitta ord med rätt rondör respektive kantighet – för att sedan kanske upptäcka att hela meningen är överflödig.
SFI-lärare
Sara Lövestam hade med sig några av sina böcker, men konstaterade stolt att hon nu skrivit så många att hon inte kan prata om alla på en timme.
Förutom att skriva en bok om året har hon arbetat heltid som lärare i svenska för invandrare. Hon sa att hon stortrivs på SFI, eftersom eleverna kräver grammatik varje dag, men nästa år ger hon ut tre nya romaner på Piratförlaget och har därför tagit tjänstledigt.
Dels kommer de två första böckerna av fyra i en serie vars huvudperson inspirerats av hennes SFI-elever, dels en ungdomsroman. 2015 kommer dessutom den grammatiska uppföljaren ”Grejen med substantiv”.
– Egentligen handlar den om nominalfraser, men det kan inte vara titeln på en bok, avslöjade hon.
Invecklat
Publiken fick många roliga inblickar i olika språkliga situationer som Sara Lövestam upplevt.
Bland annat förklarade hon varför hon liknar förhållandet mellan presens och preteritum – nutid och dåtid – vid Clark Kent och Stålmannen.
– Det är samma person, han har bara bytt form. Då kom jag fram till att den nakne Clark Kent måste vara grundformen infinitiv, till exempel äta.
–Men min kollega menar att den mest avklädda formen är imperativ, alltså ät. Sådana diskussioner har vi i lärarrummet, sa Sara Lövestam.
Sedan läste hon högt ur kapitlet ”Jag tänker i alla fall säga imperfekt” ur ”Grejen med verb”. En sedelärande saga om hur tempuset imperfekt bytte namn och blev preteritum, vilket mött samma slags ilska på sina håll som ”chokladboll”, ”hen” och ”förskola”.
– Sådan ilska visar att alla människor är språkintresserade. Vi reagerar på ändringar för att vi vill förstå.