Gemensamt triumfrop i stadskyrkan

Ett gäng klangfantaster med Kerstin Baldwin i spetsen, har sett till att Händels Messias uppförs i Piteå kyrka, enligt uppgift för allra första gången. Ja inte hela oratoriet, den tredje och avslutande delen får stadskyrkans publik önska sig till nästa års första söndag i advent. För gårdagens framförande av de första två delarna kan sammanfattas med att det var på tiden. Inte bara för att kyrkan i fråga är nästan ett halvt sekel äldre än Händels mest älskade verk, utan för att alltihop blev över förväntan bra. Blandningen av amatörer och proffs, unga och gamla, röster och instrument, verkade på pappret betänklig. Inte heller är det för någon enskild persons insatser jag mest kommer att minnas den här konserten, om än vissa partier förstås stack ut. Klangerna som kom fram ur konceptet är mest minnesvärda, de överskuggade till och med brister som kunde skönjas här och var. När körerna efter ett tag började förlita sig på stråkarna och orgeln lika mycket som på dirigenten, uppstod en rörlighet i melodislingorna som tillförde något mer än den skönhet kompositören gett dem. En här-och-nu-känsla som alla närvarande blev glada av, och som bidrog till att det som brukar kallas det förnämsta oratorium som någonsin skrivits formades till en fin helhet även i Piteå stadskyrka. Mest omtalad kommer nog den avslutande Hallelujakören med pukor och trumpeter att bli, där samtliga medverkande lyckades åstadkomma det jublande triumfropet utan onödig svulstighet. Själv tappade jag andan långt tidigare, när Mikael Bellinis recitativ om jungfrun, till ackompanjemang av Hans-Ola Ericsson, övergick i en glädjebudsaria tillsammans med Piteå Motettkör. En övergång där kören överträffade sig själv och Micael Bellini gav prov på sin förmåga att förflytta sig mellan stämningslägen lika väl som tonlägen och samtidigt artikulera så väl att alla engelska ord gick att höra. Lars Arvidsson är också bra på att ta vara på librettot och hans bas är en trevlig bekantskap. Eva Plumppu och Carl Unander Scharin har inte lika "stora" röster som de båda andra solisterna och inte lika bra artikulation. Eva Plumppu har däremot stor förmåga till följsamhet och väver in sin sopran med instrumenten till oanade nivåer. Carl Unander Scharin har en saklighet i sin tenor, som ger vissa av hans arior och recitativ närmast kusliga kontraster. Var och en effektiv på sitt sätt alltså. Visst, det är orkestern och solisterna som bär de största svårigheterna i verket så att de blir njutbara för oss som lyssnar. Men det är ett körverk och utan stadsförsamlingens båda körer vore helhetsintrycket minst sagt klent. Allra bäst är den här konsertkvällen när alla stämmor ljuder ihop och den som håller järnkoll på allt är Kerstin Baldwin som dirigerar sin klangbrygd med bravur.