Från trolleri till skräck

KULTURFÖRENING. Humor, hajskräck, spökhistoria, poesi och sång, var några av de variationer på sitt älsklingstema som John Ajvide Lindqvist underhöll Ordmåns publik med i går kväll. Han debuterade 2004 med en svensk skräckroman om vampyrer som blev succe och har filmats i Luleå.

Piteå2008-03-04 00:00
PITEÅ (PT)

Om inte John Ajvide Lindqvist jobbat som stå-upp-komiker i tio och då lärt känna Krokodilskötaren Ronny Eriksson, hade han knappast kommit till Piteå för att hålla föredrag om sitt författande.

- Jag har så mycket som jag vill skriva så jag har inte tid att åka runt, utan tackar nej till det mesta. Men den här lokalen kunde jag bara inte säga nej till, sa han innan han lät publiken hänga med på en vindlande färd utefter sina kalla-kårar-böcker.

Han arbetade som trollkarl i fem år innan han blev stå-upp-komiker, men egentligen ville han hela tiden bli författare på grund av sitt enorma uttrycksbehov.

Känsla för skräck

- Först upptäckte jag att jag kunde säga roliga saker medan jag trollade, sedan vågade jag säga saker utan att trolla. Jag började skriva åt andra komiker som är bättre på scenen än jag själv och till sist försökte jag mig på att skriva teatermanus och romaner.

John Ajvide Lindqvist beskrev dessa första berättelser (varav fem helaftonspjäser) som urdåliga, trots att han harvade sig igenom språket, ansträngde sig för att vara smart och hitta snygga vändningar. Det ledde inte till något publicerbart, däremot till upptäckten av det roliga i att skriva hemskheter.

- När jag var mellan 12 och 14 år var jag skräckfanatiker. Berättelserna talade till mig mer än vad äventyrsböcker som Fem-böckerna gjorde. I skräcken kände jag igen mig i hur det känns att leva.

John Ajvide Lindqvist är lika medveten om skräckgenrens brister som dess förtjänster, vare sig det gäller böcker eller filmer, eftersom han slukat allt i den vägen. Därför har han från början lagt sig vinn om vissa återkommande egenheter i sina egna böcker och de filmmanus som bygger på böckerna:

- Förutom att jag har ett romantiskt drag, eftersträvar jag realism utöver den absurda grundförutsättningen som ju måste vara övernaturlig. Det går bra eftersom genren är så öppen och förlåtande. Allt går att få in så länge skräckelementet driver handlingen vidare.

Skrämd av sig själv

John Ajvide Lindqvist fick nej från sex förlag innan Ordfront gav ut debutromanen "Låt den rätte komma in". Under tiden hann han med en bok och fyra noveller till, därav den täta utgivningstakten. Efter "Hanteringen av odöda" som handlar om zombier och novellsamlingen "Pappersväggar" om relationer - som han läste en dikt ur för Ordmåns publik - ges "Människohamn" ut i sommar.

- Nästa sommar blir det en fortsättning på "Låt den rätte komma in" eftersom filmen inte slutar som boken och jag kan inte låta berättelsen sluta som i filmen, förklarade författaren.

Han skrev för övrigt en julföljetong i Dagens Nyheter som finns som ljudbok och som går att ladda ner gratis från tidningens hemsida. Apropå ljudböcker har han läst in de egna skräckromanerna på cd:

- Bitvis är "Låt den rätte komma in" taffligt skriven, men det är en underbar historia. Vid sidan av skräcktemat handlar den om vänskap, beroende och den första kärleken - den som kommer precis innan hormonerna ställer till allt. Men när jag skulle läsa in boken häpnade jag över hur hemsk den är, jag blev riktigt rädd själv.

Iskall inspelning

Annars lider John Ajvide Lindqvist mest av hajskräck. Såp-operor tycker han också hör till livets obehagligheter, vilket han underströk genom att avsluta sitt föredrag med en egenhändigt författad sång i ämnet. Han är mycket förtjust i filmatiseringen av hans första bok, som kommer på biograferna i år.

- En av filmens vackraste scener spelade in i Luleå. Det var minus 35 grader nästan hela tiden, så det var inte lätt att filma där, men filmen är makalöst bra. Det är inte min förtjänst utan beror helt på barnen som spelar huvudrollerna och regissören Tomas Alfredson.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!