Fotobok som gör åldrandet vackert
Titel: "Livet - med tiden"Författare: Elisabeth Ohlson WallinFörlag: DammE NY BOK
Svartvita bilder möter nytagna i färg och kontrasten är minst sagt slående. Glappet emellan, det som de nytagna bilderna visar, är mest intressant. Hur sorg, glädje, avsked, återföreningar, dödsfall hinner sätta sina spår i en människas ansikte. Människan är verkligen enastående som uthärdar och går vidare, trots ärr och brister. Elisabeth Ohlson Wallin låter de svartvita bilderna tagna i de medverkandes ungdom stå i kontrast till de mer eller mindre närgångna porträtten fotograferade i nutid. Boken är en titt in i det svenska folkhemmet.
Vårt hem berättar om de som kom utifrån och kämpat för att bli en del av det svenska samhället, om svenskarna som längtat bort och om de som stannar kvar på samma plats där de föddes.
Invid varje porträtt finns också en text som summerar den intervjuades liv. Texterna hade gärna fått vara längre. Det Elisabeth Ohlson Wallin fångar med sin kamera lyckas hon inte uppnå med sina texter. Förutom att vara för korta är texterna tomma på gestaltningar.
De är återgivande och rent ut sagt tråkiga på sina ställen. Så mycket roligare då att bilderna som Ohlson Wallin tagit är lekfulla med bland annat nutiden inklistrad i dåtida svartvita bilder.
Människor verkar ha svårt för att åldras. "Livet - med tiden" är en bok som aldrig efterfrågar ungdomens källa. Och varför skulle den? Ungdomen går aldrig ut den åldrade människan. Så verkar ytterligare ett av Ohlson Wallins budskap lyda.
I en minst sagt utseendefixerad tid är det skönt att vila sina ögon på bilder som berättar något, som projicerar inre bilder.
Tanken väcks vare sig jag vill det eller inte: Hur kommer jag att se ut om 40 år?
Så jobbar vi med nyheter