Johanne Hildebrandt är en välkänd journalist, författare, kolumnist och debattör från Lycksele i Västerbotten. Hon har bland annat arbetat som krigskorrespondent i olika länder och gav 2011 ut den omtalade reportageboken ”Krigare” om svenska soldater i Afghanistan.
Nu har hon lämnat krigsrapporteringen bakom sig och även dragit ner på kolumnskrivandet för Svenska Dagbladets ledarsida, där hon medverkat i 20 år. Med ett bokkontrakt på tre böcker är hon ändå inte sysslolös de närmaste åren.
När PT nårJohanne Hildebrandt per telefon befinner hon sig ute vid sin bostad med sina två hundar.
– Vi har nyligen flyttat och bor utanför Mariefred. Jag fick nog av storstan, säger Johanne Hildebrandt som tidigare bodde i Stockholm.
Hon berättar att hon vistats en hel del i Arvidsjaur på grund av att hennes man varit chef för arméns jägarbataljon tills i våras.
– Men Piteå har jag bara åkt igenom.
”Iliaden” en ingång
Johanne Hildebrandts intresse för krig och historia började när hon som tolvåring läste ”Iliaden”.
– Den berättelsen har hängt med så länge för att den innefattar hela mänskligheten. När jag läste den förstod jag att krig är det mest destruktiva som finns.
2012 blev Johanne Hildebrandt själv historisk, när hon som första kvinna sedan bildandet 1796 valdes in i Kungliga krigsvetenskapsakademiens avdelning 1.
– Avdelning 1 sysslar med landkrigsföring. Det upptar en hel del tid, vi skriver faktaböcker och det är jätteroligt. Att få fördjupa mina kunskaper med alla som är experter på olika områden är fantastiskt häftigt.
En miljon sålda
Trilogin ”Sagan om Valhalla” (Forum bokförlag) utspelar sig under bronsåldern och har sålt i en miljon exemplar. Johanne Hildebrandt har utgått från myten om den nordiska gudinnan Freja, som först var människa.
– Jag hittade ingen ins- pirerande fortsättning på trilogin förrän jag stötte på Sigrid Storråda, en verklig person som det berättas om i de fornnordiska sagorna.
Johanne Hildebrandt har noga tagit reda på de motstridiga fakta som finns om henne och fantiserat fritt kring dem. Därmed är hon först med att i vår tid uppmärksamma Sigrid Storråda som den inflytelserika drottning hon var.
– Hon är Livmoder Svea, hennes barn lade grunden för vårt moderna Sverige. Hennes runsten finns i Västergötland där hon härskade och än idag finns ägor där som benämns efter henne.
– En råhäftig kvinna som har utsatts för förtal genom historien eftersom hon betraktats som ett hot som måste förminskas.
Frejadyrkare
Johanne Hildebrandt har i boken gjort Sigrid Storråda till ”en hardcore Freja-dyrkare” (vilket hon mycket väl kan ha varit i levande livet) och närkontakten med gudinnan ger både fördelar och nackdelar.
–Som krigskorre vet jag att historien skrivs av män och av de segrande och Freja har precis som Sigrid behandlats orättvist av historieskrivarna. Den dåliga PR Freja fått av de kristna har exkluderat henne till kärleksgudinna, när hon i själva verket också var en mycket kraftfull döds- och krigsgudinna i mytologin.
Genom Freja och Sigrid hoppas Johanne Hildebrandt kunna ge kvinnliga läsare råg i ryggen, ”en maktkick” som hon säger.
– Att männen också läser böckerna med behållning är roligt, det visar att det finns en längtan efter sagor.
– Jag tycker det är viktigt att lyfta fram vårt fornnordiska förflutna. De som levde då var inga veklingar, de var mer rock-and-roll än vad vi är idag. ”Sigrid” är inte bara en saga, utan också en mustig bok om hur livet kan ha varit för dem som byggde det här landet.
De många läsarna av ”Sagan om Valhalla” är djupt och livligt engagerade i berättelsen. Tio år efter den sista boken i trilogin får Johanne Hildebrandt fortfarande mejl med förslag på en fortsättning.
– Därför var det vanskligt att ge ut ”Sigrid”. Jag visste innan jag började skriva att det är en bra historia, men hade en klump i magen när boken skulle släppas. Jag oroade mig för vad de mest inbitna skulle tycka, bekänner hon och konstaterar att mottagandet blev positivt.
Rensar tråkigheter
Själva skrivprocessen var tvärtom enbart lustfylld, vilket överraskade henne eftersom hon varit både less och utbränd av romanskrivandet.
– Förläggaren och redaktören är jättebra. Samarbetet har gett mig glädje och inspiration så det har bara varit kul den här gången. Jag har haft ångest för att jag inte haft ångest, haha.
Andra boken i den nya trilogin är inte påbörjad, men Johanne Hildebrandt vet i stora drag hur fortsättningen på ”Sigrid” ska bli och räknar med att ha den färdig om ett eller ett och ett halvt år.
– Ett av mina bästa skrivställen är i Hemavan, dit åker jag när jag vill ha lugn och ro. Jag kastar enormt mycket av det jag skriver, är stenhård mot mig själv för jag vill att läsarna ska krascha rätt in i berättelsen och inte släppa taget förrän efter sista sidan.
– Eftersom jag själv tycker det är tröttsamt att läsa fluff och långa utläggningar rensar jag bort mycket fett för att hålla uppe tempot. Jag hittar alltid grejer som jag måste göra om för att de är för tråkiga, säger Johanne Hildebrandt.
Hur mycket hon än försöker kontrollera varje bokstav i sina berättelser, händer det ibland att skeendet tar en helt annan vändning än planerat.
Då är det bara att släppa taget, förklarar hon, för om karaktärerna tar över och gör som de vill gäller det att hänga med i svängarna.
– När jag läste näst sista kapitlet i den nya boken blev jag själv förvånad! Sigrid styrde medan jag skrev, jag satt bara och antecknade. Resultatet blev inte alls som jag tänkt, men ändå helt självklart.
Magi i Lycksele
Johanne Hildebrandt poängterar att både den förs- ta trilogin om Valhalla och den nu påbörjade inte bara handlar om gudar, gudinnor och maktförhållanden, utan också om kärlek och människans samspel med naturen.
– Om jag inte var från Lycksele med möjlighet att tillbringa så mycket tid i skogen som jag gjort, hade jag aldrig kunnat skriva de här böckerna.
–Jag upptäckte bäckar, myrar, urtidsfiskar i berget och skog när jag växte upp. Det var en magisk och spännande tid som jag inte skulle vilja vara utan.