Föreställning som glider förbi kärnan

Anna-Lotta Larsson intar scenen omsvept i vit klädnad. Från första tonen markerar hon sin närvaro med sin klara och fylliga röst. Ronny Eriksson är den beklaglige, avdankade rocksångaren som vinner publiken med sitt manliga kroppsspråk och bus med mikrofonstativet. Larsson och Eriksson porträtterar ett äktenskap i kris. Precis som i så många andra förhållanden beror sprickan på att mannen inte ser kvinnan. Första akten trappas upp genom att de två artisterna inte är på scen samtidigt. Det känslomässiga avståndet karaktärerna emellan blir tydligare på det sättet. Monologerna, särskilt Anna-Lotta Larssons, ger inblickar i förhållandets sår. Medan hon i tankarna inreder deras gemensamma hem längtar hon sig bort till ett annat sovrum och en annan karl. Det är livet som går Larssons karaktär förbi. Det passerar utanför på gatan med stora kliv. Ett 30-årigt äktenskap är alltså på väg att brista. Anna-Lotta Larsson är i första akten försiktig i sitt uttryck. Det är tur att hon har sin kraftfulla sång så att karaktären kommer nära. Och det är just i sångerna (skrivna av Ronny Eriksson) som hon träffar rätt och berör. Vemodet sitter i både frasering och klang. När karaktärerna möts på scen i slutet av första akten är det genom en ballad och ett telefonsamtal. Duetten "Ljug mig full" handlar om att vända tillbaka och insikten - att de genom årens lopp glömt varandra - är igenkännande. I sångnumren har Larsson och Eriksson den rätta dynamiken och känslorna strömmar från scen. Kanske beror det på de välformulerade texterna, men mycket ligger i framförandet. Det finns en ärlighet och ibland en skön dråplighet i deras sätt att återge orden. Femtio minuter in i första akten väntar jag på upprinnelsen. Avgörandet: Separation eller inte. Men jag får vänta till andra aktens slut. När mannen kommer hem från sin turne, efter att kvinnan avslöjat att hon har en affär med sin salsalärare, blir inte konfrontationen så allvarlig som jag hade hoppats på. Lättsamheten skulle behöva ett djup att bottna i. Många gånger glider Larsson och Eriksson förbi kärnan i förhållandet. Båda spelar bra, men ibland väntar jag mig större reaktioner. Som när han har glömt hennes födelsedag. Raseriet från Anna-Lotta Larssons karaktär hålls inne. Först i andra aktens salsanummer blir det mer riv i henne. Som om bojorna från det tråkiga hemmalivet äntligen släppt och hon kan dansa ut sin längtan. Genom föreställningen gör Ronny Eriksson det han är bäst på: Att vara lite för mycket. Den karl han porträtterar svär för mycket, ljuger för mycket, glömmer fel saker. Samtidigt lyckas han få med en sensibel sida också. Andra aktens monologer kommer växelvis mellan Larsson och Eriksson. De ger ömma minnesbilder från förhållandet. Det är så karaktärerna växer ihop igen. Det är så de helas. Men två timmar är en alldeles för lång tid för något så förväntat och förutsett som karaktärernas återförening.

Föreställning som glider förbi kärnan

Show: "Kärleksånger" med Ronny Eriksson och Anna-Lotta Larsson. Musiker: Benneth Fagerlund och Martin Tallström. Plats: Christinasalen, Piteå. Publik: Cirka 350. Längd: Två timmar och 20 minuter (inklusive paus).