Redan nu är arbetet igång med att bygga villor och flerfamiljshus på ängen mellan den tidigare köksträdgården och älven. Området har sedan det upphörde att fungera som sjukhus för psykiskt sjuka titt som tätt varit objekt för planering och utbyggnad, och enligt bebyggelseantikvarien Anna Elmén Berg, utan något bra kulturmiljöunderlag. Därför valde museet på eget initiativ att göra en kulturmiljöanalys av Furunäset, med finansiär hjälp från både länsstyrelsen och kommunen.
- Inom kulturmiljövården hade vi till exempel gärna sett att man nu byggde ut på andra områden som inte stör de kulturhistoriska värdena lika mycket, säger Anna Elmén Berg.
När sjukhuset uppfördes 1890-1893 med den monumentala och nästintill borgomslutna huvudbyggnaden, tog det över vården av psykiskt sjuka i Piteå från ett annex vid sjukhuset inne i staden. Det närmaste hospitalet låg i Härnösand så patienter från stora delar av Norrland lades in på Furunäset.
- Man byggde ett slott för dårarna, säger Anna Elmén Berg.
Historiskt koncentrat
Hon menar att inom området finns ett koncentrat av svensk vårdideologi från närmare hundra år gestaltat. Från det moderna samhällsbyggets ideal med kategorisering av människor och isolering av de sjuka till en vård med mer fokus på patienternas integritet.
- När en ny metod slog igenom svartmålade man de tidigare metoderna, och framställde den nya som human. Så fungerar det än i dag, och det är en viktig mekanik för att förstå historien om vården av psykiskt sjuka, berättar Elmén Berg.
Även tidens olika arkitekturstilar går att läsa av i de olika byggnadsskedena. Vad så många Pitebor kanske inte vet är att flera av dåtidens största arkitektnamn ritat byggnader på Furunäset. Huvudbyggnaden ritades av Axel Kumlien, som ritat flera sjukhusbyggnader och järnvägsstationer runt om i landet. Carl Westman ritade i början på 1900-talet flera personalbostäder och tros ligga bakom det speciella gravkapellet och Hakon Ahlberg ritade bland annat den byggnad som i dag inhyser Mogården. Den senaste var en av den svenska funktionalismens största namn.
- De var de största arkitekterna, och det är vi inte bortskämda med i Piteå.
Anna Elmén Berg ser i dagsläget inget större hot mot området. Hon tror att det finns ett stort medvetande både bland Pitebor i stort och hos planerare om hur viktigt Furunäset är. Under sitt arbete med rapporten har hon mött promenerande människor som frågat vad hon gjort, och sett ett stort intresse hos dem. Hon har också märkt att förfrågningarna på museet om material kring sjukhusområdet har ökat, främst bland ungdomar.
Den aktuella detaljplanen som skyddar området är från 1989, och behöver förnyas, tycker Anna Elmén Berg.
- Det behövs en ny plan som tar med fler byggnader, som det är nu är inte de modernare byggnaderna skyddade med q [kulturhistoriskt väderfull bebyggelse] i detaljplanen.
Det finns även tankar på en bok, med mer publikt material om Furunäset, och ett vilande etnologi-projekt där intagna som fortfarande lever intervjuas om sina upplevelser. De närmaste två åren ska Anna Elmén Berg däremot vara tjänstledig och forska om modernisering av medeltida kyrkor.
Håller nationellt
Ytterligare en intressant sak som framkom efter arbetet med Furunäset var att stora delar av trädgårdarna och parkerna som fanns där var skapade av en lokalt förankrad man, nämligen telegrafkommisarien L.A Ringius.
- Han var en pionjär inom trädgårdsodlingen i Norrbotten och importerade bland annat fröer från Sibirien och Kanada, berättar Elmén Berg.
Hon kan inte lyfta fram några särskilda byggnader som är mer kulturhistorisk värdefulla än andra, utan ser värden i helheten. Medan man på andra ställen i landet rev och försökte tvätta bort sjukhusstämpeln för att man skämdes, anlade man i Piteå en ödmjuk inställning till området.
- Jag tror Furunäset står sig bra i ett nationellt sammanhang, området är väldigt välbehållet, säger Anna Elmén Berg som däremot tycker bostadsområdet mot Munksund är olyckligt då det kapar av förbindelsen mellan sjukhuset och begravningsplatsen och kapellet.
Hon rör i sin rapport frågan om lagskydd, och menar att en utredning om ett nationellt skydd genom riksintresse-märkning vore på sin plats. Hon utesluter heller inte att området skulle kunna hålla för att klassas som ett byggnadsminne.