Jonas Hassen Khemiris nu aktuella pjäs ”Ungefär lika med” handlar om ”vad pengar och siffror gör med våra hjärnor”, förklarade han efter att först ha berättat för publiken på Stadsbiblioteket om vedermödor han varit med om i egenskap av föreläsare.
Hans fjärde och senaste bok ”Jag ringer mina bröder”, om bombdådet på Drottninggatan i Stockholm, gavs ut 2012 och har dramatiserats för teater och film. Som det mesta Jonas Hassen Khemiri skriver rör sig handlingen kring normer. Hur vi med språket, kroppen, och rösten förhåller oss till normalitet.
– Vi ägnar mycket tid åt att leva i andra människors blickar, både i kreativ verksamhet och i sociala samspel. Jag intresserar mig för vad den här kategoriseringen gör med oss, sa Jonas Hassen Khemiri.
Han gav många exempel på hur han själv inte ansetts vara ”autentisk nog”. Inte nog manlig, inte nog svensk, inte nog tunisisk, men sa också att han själv gärna vill ha tydliga gränsdragningar – något han medvetet försöker motarbeta.
Rädsla och poliser
”Jag ringer mina bröder” sätter fingret på riskerna med att bryta mot normen, precis som brevet till förra justitieministern gör.
– Att inte kunna leva upp till normen handlar om etnicitet, klass, språk, och idéer om vem som är potentiella brottslingar. Sju dagar efter bombdådet skrev jag krönikan som blev avstamp till boken, med korta uppmaningar om hur brorsorna ska hantera att leva i en stad som är fylld av rädsla och poliser.
– Det gäller att vara maximalt normal, men hur? Många av reaktionerna på att en sjuk man med visst utseende, namn, och ursprung sprängt sig själv till döds mitt i Stockholm gjorde mig arg, sa Jonas Hassen Khemiri.
Mormors ögon
Han syftade på formuleringar som att ”terrorismen har kommit hit” och ”nu har ondskan kommit till Sverige”, samt att ”landet har förlorat sin oskuld”.
– Sverige har en förmåga att tänka tillbaka sin oskuld hur många gånger som helst. Intressant är också att ondskan anses komma utifrån.
Jonas Hassen Khemiri har personliga erfarenheter av att ses som potentiell kriminell ibland och ibland inte, beroende på vilka kompisar han varit tillsammans med. När han berättade för sin mormor om en av gångerna som polisen bett honom visa legitimation, för att utesluta att han vistas i landet illegalt (möjligt genom det så kallade Reva-projektet), blev han förvånad över hennes reaktion. Han hade berättat det som vilken händelse som helst, men hon bad honom upprepa vad han sagt för hon trodde knappt sina öron.
– Jag behövde mormors ögon för att se att det var något skevt i att bara för att jag ser ut på ett visst sätt måste jag bevisa min oskuld. Om en stor andel av befolkningen inte upplever att politikerna och människor i uniform är på deras sida, är det ett extremt stort samhällsproblem. Därför skrev jag brevet till Beatrice Ask som publicerades i Dagens Nyheter, sa han.
Jonas Hassen Khemiris brev startade hashtagen #bästabeatrice på internet, där många fler människor berättade om sina upplevelser av diskriminering.
– En flodvåg av demokratiproblem uppdagades, som visar att vår nationella självbild behöver uppdateras.
– Vi är alla en del av systemet, men makten representerar inte alla i samhället. Jag pratar inte om individer utan om en struktur. Idén om Sverige är gammalmodig, många av oss får inte plats i myten om oss själva, sa Jonas Hassen Khemiri.
En nödutgång
Brevet delades rekordmånga gånger i sociala medier. Det har översatts till flera språk och publicerats i olika länder, bland andra USA (New York Times), Japan och Frankrike.
– Jag tror att folk i många länder delar känslan av att den nationella myten blir svårare och svårare att försvara.
Att skriva lär Jonas Hassen Khemiri fortsätta med:
– Det har länge varit den zon jag gått till när livet varit svårt. Min nödutgång.