Pershagen bildades i Piteå 2015. Egentligen skulle medlemmarna göra en temakonsert med Neil Young-låtar, men det blev jam i stället. Ur det föddes Pershagen som släppte ep:n ”Silverarken” samma år.
.
Bandets gitarrbaserade, men atmosfäriska instrumentala musik har kallats fuzzrock, postrock och tallskogsrock.
– Tallskogsrock tycker jag är bra. Det är det luddigaste, men det här är ju luddigt. Det är inte lika monotont och hårdrockigt som postrock. Vissa låtar är ju jammigare och öppna. Psykedelisk rock är en ganska bra beskrivning. Instrumental psykedelisk rock.
Blir ni aldrig frestade att ta in någon på sång?
– Det vore intressant som ett samarbete, men inte för Pershagens skull. Det är kul som det är. Jag tycker att den här musiken står på egna ben.
När ni spelar live, hur är det att vara ett instrumentalband i ett rocksammanhang?
– Det som är kul är att man kan ta ut svängarna mer. Det finns ingen sångare att trampa på tårna. Man kan göra en massa grejer live som man inte kunde göra om man haft sångare.
Pershagen har börjat hitta ut till en initierad och ganska nördig publik.
– Vår musik har mottagits förvånansvärt väl. Många säger att det blir meditativt, att man drömmer sig bort en stund. Det är en bra reaktion.
.
Via vänortssamarbete mellan Kiruna och Arkhangelsk fick bandet kontakter i Ryssland. 2016 gjorde de fyra spelningar i Moskva och Sankt Petersburg. De ryska kontakterna gjorde en experimentell video som bandet hade som scenbakgrund under konserterna.
– Andra spelningen i respektive stad hade skön känsla i rummet. Det var mycket folk och bra mottagande.
Pershagen har även hunnit vinna en bandtävling, ”Manifest on tour”, och fick därmed öppna Manifest-galan på Nalen tidigare i år.
– Många musiker vi tycker om var där, folk från banden Amazon och Dungen, Sarah Klang, Jennie Abrahamson ... Häftiga personer.
– När man hör av sig numera, exempelvis till bokare, märker man att folk börjar veta vilka vi är. Allt känns aningen lättare. Det kommer mycket folk när vi spelar i Stockholm. Det känns som om det händer saker.
.
”Tarfala” gästas på ett hörn av musikergiganten Gustav Ejstes, frontgestalten i gruppen Dungen, på flöjt.
– Det är skithäftigt. Han är en idol. Jag lyssnade mycket på Dungen under min gymnasietid. De är en av våra stora influenser.
Albumet hämtar sin titel från Tarfaladalen som Johan Kalla besökte en del tillsammans med familjen när han växte upp.
– Det är ett fint ställe och ett fint namn som vi kom att tänka på när vi skulle ha en röd tråd genom albumet. Vi tänkte på fjällvärlden.
Var finns den röda tråden?
– Det är den fjälliga atmosfären där uppe. Första låten vi släppte från skivan, ”Det du söker finns inte här”, är en klassisk konceptalbum-början med att någon ger sig av och ska hitta någonting. Jag tänker att det är i miljön där uppe.
Finns svaret där, i ”det stora öppna”?
– Det tror jag att det gör faktiskt. Om man tänker att en person ger sig av upp i fjällen för att hitta någonting, någon slags glädje man inte kan hitta på andra platser. Det är den lilla fantasi jag har om den här skivan. Jag gillar den idén.
– Det finns en låt som heter ”En dag ska vi alla härifrån”. Det skulle kunna vara en metafor för känslan att man måste börja röra på sig om man vill att något ska hända i ens liv.
Glädjen du pratar om, vad består den av?
– Typ tystnad, tomhet och att det står stilla, att det inte ändras. Det gäller både i musiken och i naturen. Det känns så himla evigt med en sådan fjällvärld. Det ser likadant ut nu som för 500 år sedan. Mer eller mindre. Det är härligt.
– Storstadsmusik för mig, då tänker jag New York, jazz och låtar där det händer mycket. Det är som ett tåg. Den här musiken är motsatsen. Att det händer väldigt lite. Det är bra.
.
Låtarna har vuxit fram dels i en lägenhet i Piteå, dels i en ett hotellrum i Los Angeles där några av medlemmarna bodde tillsammans i samband med studier 2016. Allthop är inspelat på Musikhögskolan i Piteå.
– Jag tycker att det låter ganska norrbottniskt fortfarande, med det sätt vi spelar, om det som hörs på skivan.
Musiken låter som en ”geografisk röst”. Har ni några trick när ni går in i studion?
– Vi har inte medvetet tänkt på fjällandskap. Det är mer Snickers, kaffe och en box vin kanske. Det är snarare i kompositionsprocessen eller när man repar som man försöker hitta en ”vibe” i det.
– När man tycker att det låter bra brukar man hamna en sinnesstämning där man blir väldigt ointellektuell, där man bara spelar utan att fundera på vad och varför, eller att försöka imponera på någon. Man gör det på autopilot.
– När autopiloten är att man lyssnar på varandra, reagerar och är ”i musiken” helt, utan att tänka på tvätt eller vad man ska äta, när man lyssnar 80 procent och kanske spelar 20 ... Det är den sinnesstämningen man vill hamna i.