Rebecka Rasmusson är självlärd filmare. Hon började med måleri och fortsatte med stillbild. Under sina studier vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg lånade hon en gång en filmkamera från filmavdelningen och försökte ge sig i kast med en film om sin uppväxt. Hon tänkte filma kossor men hittade en spelmansstämma. Filmen om uppväxten blev istället en film på 13 minuter om unga musiker med passion för dragspelsmusik.
Hålla balansen
"Dom spelade en sommar" andas svensk sommar. Dansverandor, klappande händer och medryckande dragspelsmusik. Filmen känns väldigt svensk, mest för ämnet, men också för att scenerna är filmade i sen kvällssol. Med filmen berättar hon om en generation unga som inte bryr sig om discomusik eller publiv, som finner nöje i att spela under bar himmel eller i någons husvagn.Rebecka Rasmusson pratade mycket om svårigheten att hålla en jämn balansgång. I filmerna medverkar inte skådespelare och hon kan inte agera som regissör.
- Man måste hela tiden vara öppen och inte vara styrande. Det är viktigt att lyssna på andra och ha fokus på det man vill få fram. Det är riktiga människor som släpper in mig i sina liv, säger hon.
Samtidigt medger hon att det är frustrerande att inte kunna styra som hon vill.
- Det viktigaste är att de som ger sina liv till mig är nöjda med resultatet. Det handlar om integritet och att hålla balansen.
Rebecka Rasmusson jobbar inte efter manus. Hon följer sina känslor.
Just svårigheten att värna om en persons integritet blev extra påtaglig när hon gjorde filmen "Jonas och verkligheten". Rebecka Rasmusson befann sig på ett bibliotek i Mellerud, där mötte hon en 12-årig pojke som började ställa frågor till henne. Hon fastnade direkt för hans utstrålning. Rasmussons filmer har ofta varit resultatet av slumpartade möten.
Under en dokumentärutbildning på Dramatiska Institutet kom hon ihåg pojken och åkte tillbaka till Mellerud för att hitta honom. På samma bibliotek träffar hon pojkens mamma och får på så sätt träffa honom. Det visar sig att han har adhd, men det är inte därför Rebecka Rasmusson blir intresserad av att följa honom. Hon fängslas av hans kraft och energi.
- Det visade sig att han bar på ett stort utanförskap, berättar hon.
Sin första långfilm
I de filmklipp som Rebecka Rasmusson visar publiken på Krokodil går hon väldigt nära inpå sina medverkande, främst i bild. Närbilderna är många.- Det blir att man jobbar terapeutiskt. Man har ett ansvar för den man utsätter för sin kamera, säger hon.
Filmen om Jonas resulterade i att han fick nya vänner som förstod hans situation. Något som Rebecka Rasmusson glädjer sig åt.
I sin första långfilm "Alice och jag" är hon själv den röda tråden som för berättandet framåt. "Alice och jag" tog cirka tre år att göra och filmen hade premiär i höstas, men tillblivelsen var inte helt okomplicerad. Alice Timander sade ja till att medverka, medan hennes manager tillika kavaljer sade bestämt ifrån. Han ville göra en bok om Alice och ställde Timander inför ett ultimatum. Rebecka Rasmusson och Alice Timander inledde filmandet i smyg, men Alice Timander som av Rasmusson beskrivs som en väldigt ärlig människa, berättade sanningen. Filmarbetet fick läggas ned, men återupptogs senare när managern dog.
En invand roll
Efter 60 år i rampljuset är Alice Timander van vid att upprätthålla sin fasad och från början gav hon Rebecka Rasmusson en invand roll. I samband med filmarbetet drabbades Rasmusson av en personlig kris. Hennes man lämnade henne medan hon var gravid. Eftersom Alice vågade ge av sig själv ville Rasmusson göra det samma.- Ju mer jag berättade för Alice, desto mer berättade hon. Vi blev två kvinnor som var som vilka kvinnor som helst, säger hon.
Bakom Timanders glittriga fasad dolde sig en mångfasetterad kvinna med flera berättelser.
- Det gemensamma är att vi är kvinnor som har drabbats av kärleken, men även frågorna kring det här med att vara kvinna och göra karriär tas upp.